Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OBTUS, adj.
Ordformer
(obtus 1690—1913. obtuse 1786)
Etymologi
[jfr eng. obtuse, fr. obtus; av lat. obtusus, trubbig m. m., p. pf. av obtundere, stöta, avtrubba, av ob (se OBDUCERA) o. tundere (jfr STÖTA)]
(†)
1) om vinkel, hörn, bärgstopp o. d.: trubbig. Obtus Winkel. Rålamb 1: 103 (1690). Obtusa och aflånga, höga berg. Linné Skr. 5: 101 (1732). Barchæus LandthHall. 72 (1773).
2) diffus, obestämd, svag; dunkel. En spänning och obtuse värk (i ljumskarna). Schützercrantz 2Förlossn. 37 (1786). Cygnæus 3: 233 (1850). Tholander Ordl. (c. 1875).
3) om person: slö, trög, dum. Andersson (1845). 2NF (1913).

 

Spalt O 139 band 18, 1949

Webbansvarig