Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NULLIFIKATION nul1ifik1atʃω4n l. -fi1-, l. -aʃ-, r. (l. f.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. nullifikation, eng. o. fr. nullification; jfr äv. lat. nullificatio (gen. -ōnis), ringaktning; ytterst till lat. nullus, ingen (se NOLL, adj.), o. facere, göra (se FAKTUM). — Jfr NULLERA]
1) upphävande; ogiltigförklaring; sättande ur kraft; äv.: tillintetgörande; numera i sht hist. o. statsv. om utländska förh. Andersson (1857). Nullification af tredje ståndets makt. Hellberg Samtida 9: 216 (1873). Almquist VärldH 9: 310 (1934).
2) (†) om ngt som innebär ett avvisande l. förkastande av det (föregivet) onda l. dåliga (men som dock icke är positivt gott). (Somliga svenskar) gå på de två afvägarne af antingen ett gement sinne, som är last, eller en abstraktion, en nullifikation, ett osinne, som icke är dygd. Almqvist Fattigd. 56 (1838).

 

Spalt N 759 band 18, 1947

Webbansvarig