Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NORMATIV nor1mati4v l. 40~1, adj.
Etymologi
[jfr t. normativ, eng. normative; bildat till lat. normatus, rät, till norma (se NORM)]
(i fackspr.) som tjänar till mönster l. rättesnöre; normerande; om vetenskap: som handlar om l. uppställer normer. Reuterdahl InlTheol. 123 (1837). (Logiken) har .. karakteriserats såsom en normativ vetenskap, en tänkandets etik, den där säger oss, huru man bör tänka. Schéele Själsl. 280 (1895). Thomas’ (från Aquino) arbeten blefvo, utom med hänsyn till innehållet, äfven i formen normativa för långa tider. Bergman MedeltPoesi 123 (1899). SvD(A) 1933, nr 250, s. 7.

 

Spalt N 683 band 18, 1947

Webbansvarig