Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NARKOTISERA nar1kωtise4ra l. -ko- l. -kå-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. narc-)
Etymologi
[jfr t. narkotisieren, fr. narcotiser, ävensom eng. narcotise; till stammen i NARKOTISK]
med. bedöva (ngn l. vissa hjärnceller) medelst narkotiska medel; ge (ngn) narkos, söva (ngn); äv., om bedövningsmedel: åstadkomma narkos hos (ngn); äv. i p. pr. med adjektivisk bet. TLäk. 1834, s. 55. LbKir. 1: 428 (1920).
Avledn. (med.): NARKOTISÖR, m.||ig. person (läkare, sjuksköterska) som ger patient narkos. LbKir. 1: 435 (1920). —
NARKOTISÖS, f. kvinnlig narkotisör. SvD(A) 1934, nr 8, s. 16.

 

Spalt N 100 band 18, 1946

Webbansvarig