märe | SAOB

Publicerad 1945

MÄRE mä3re2 l. mæ3-, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.

Etymologi

[fsv. märe (i ssgn landa märe); se för övr. under LANDAMÄRE]

(i vitter stil, arkaiserande, föga br.) gränslinje, gräns. Schultze Ordb. 2915 (c. 1755). Strindberg SvÖ 2: 216 (1883). Högtid går in över landets mären. Karlfeldt FlBell. 61 (1918). — jfr LANDAMÄRE, RÅMÄRE.

Spalt M 1965 band 17, 1945

Webbansvarig