Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MURMLA, v. -ade; ipf. äv. murmelde (RA I. 1: 403 (1544)).
Etymologi
[jfr ä. d. murmle; av mnt. murmelen, nt. o. t. murmeln (fht. murmulōn, murmurōn); ytterst möjl. av lat. murmurare, mumla; jfr gr. μορμύρειν, brusa (om vatten), lit. murm(l)énti, mumla; av ljudhärmande urspr.]
(†) frambringa l. åstadkomma mumlande l. sorlande ljud; särsk. om person: tala lågt o. otydligt, mumla; glunka; äv. med obj. o. ss. anföringsverb; äv. i uttr. murmla om ngt, mumla l. viska om ngt. Hvadt the (dvs. allmogen) .. murmelde sig inbyrdis. RA I. 1: 403 (1544). Watnet rullar mäd murmlande språng. Columbus Ordesk. 89 (1678; uppl. 1908). KKD 6: 60 (1708; ss. anföringsverb). Emedan .. (officerarna ha) inclinerat till en rebellion och derom allaredan murmla. Oscar II 5: Bil. 1: 54 (i handl. fr. 1711). TLäk. 1835, s. 467. — särsk.: knorra; knota; äv. i uttr. murmla över ngn l. ngt, yttra sitt missnöje med ngn l. ngt. Hermelin DuFour B 6 a (1683). (Sultanen hade) fått .. höra, at .. (folket) på sitt sätt murmlade öfver St. Vezieren, och hans giorda Fred. Nordberg C12 2: 208 (1740).

 

Spalt M 1622 band 17, 1945

Webbansvarig