| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUMMEL mum4el, n.; best. mumlet; pl. (föga br.) = (Hellström Kusk. 101 (1910), Renner Roberts NordvP 21 (1938)).
1) motsv. MUMLA, v. 1: mumlande. Wallquist EcclSaml. 1—4: 63 (1788). Var hon steg fram, ljöd ett sakta mummel av beundran. Heidenstam Svensk. 1: 186 (1908). Hon lät höra ett långt mummel av bannor och hot mot den ogudaktige förvaltarn. Siwertz Sel. 1: 39 (1920). (De) gav ifrån sig förtjusta mummel. Renner Roberts NordvP 21 (1938). — särsk. motsv. MUMLA, v. 1 b: knot, knorr (ss. tecken på missnöje). RARP 4: 362 (1650). Icke det minsta mummel förnams över regeringens åsidosättande av riksdagens vilja. GHT 1935, nr 41, s. 10.
2) (i vitter stil) motsv. MUMLA, v. 2, om en följd av dova (dånande l. brusande) ljud; dån, muller, brus, sorl. Strömens mummel. Adlerbeth Skald. 2: 114 (1798). Det är klang i nordans mummel. CVAStrandberg 1: 37 (1844). Bullret från tåg och spårvagnar, den stora stadens eget obeskrifbara mummel. Janson CostaN 2: 301 (1910). — särsk. (knappast br.) motsv. MUMLA, v. 2 a α, om björnens läte: brummande. Möller (1790, 1807).
3) (†) motsv. MUMLA, v. 3: rykte; (löst) prat. Mykit mummel war ibland folkit om honom. Joh. 7: 12 (NT 1526). (Han) sadhe det (dvs. en viss beskyllning) wara ett löst mummell. Hembygden(Hfors) 1913, s. 75 (1624). HSH 1: 210 (c. 1750).
Spalt M 1558 band 17, 1945