Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MULTEN mul3ten2, adj. -tet; -tne, -tna; -tnare (gradf. dock föga br.). adv. -TET.
Ordformer
(multen (mullt-) 1705 osv. multin 1639)
Etymologi
[fsv. multin (MP 5: 130); jfr d. dial. multen, rutten, nor. dial. molten, upplöst, blöt, mör, nyisl. moltinn, som är nära att ruttna; eg. p. pf. till ett gammalt starkt verb, motsv. isl. melta, upplösas, feng. meltan, smälta, till den ieur. roten (s)meld o. besläktat med SMÄLTA, v. — Jfr MALT]
(numera mindre br.) i sht om (del av) organism l. ämne av organiskt ursprung: som (gm en naturlig upplösningsprocess) håller på att sönderfalla l. är sönderfallen till mull l. stoft, (mer l. mindre) multnad, förmultnad; rutten; murken; äv. mer l. mindre bildl. Schroderus Comenius c 8 b (1639). Fädrens multna been. ÖB 14 (1712). Den multna och håliga ek-stammen. Enbom Gessner 87 (1794). Med eröfrarns rätt vill jag slå ned / De multna skrankor, som det gamla Rom / Rest upp emellan mig och folkets hjertan! Hedberg Dagen 39 (1863). Hammar (1936). — jfr INNAN-MULTEN. — särsk. (numera bl. tillf.) om person l. sak, med särskild tanke på att det är länge sedan personen levat resp. saken varit i bruk o. d. Holofernes och Manasse / Äro multna ren. Bellman (BellmS) 2: 99 (c. 1767, 1791). Multna segerfanor, / Dem ej tiden vecklar ut. Böttiger 1: 157 (1844, 1856).
Avledn.: MULTENHET, r. l. f. (†) egenskapen att vara förmultnad l. möglig. (Eng.) Hoariness, (lat.) (mucor) (sv.) multenhet. Serenius Cc 3 a (1734). Kempe FabritiiL Föret. (1762).

 

Spalt M 1546 band 17, 1945

Webbansvarig