Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MULLRA mul3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(mul- 1640—1756. mull- 1730 osv.)
Etymologi
[parallellbildning till MORLA, v.1 (i vissa trakter möjl. uppkommen gm metates av d. o.)]
1) om sak (jfr c): ge ifrån sig ett (ofta tämligen utdraget, rullande) dovt, dånande l. dundrande ljud; i sht i fråga om ljud som kommer avlägset ifrån; äv. opers. Åskan mullrar. Havet mullrade som åskan. D. 17. och 18. hördes Torndön mulra. Broman Glys. 1: 410 (1727). Kriget mullrar väl ännu vid gränsorna. Geijer I. 8: 173 (1838). Det mullrar i fjerran. Strindberg NRik. 94 (1882). Heidenstam Karol. 1: 160 (1897; om trumma). Från fjärran mullrar havets dån. Krusenstjerna Dagdriv. 178 (1923). — särsk.
a) (†) i fråga om ljudet av rinnande vatten: sorla, porla. Atterbom SDikt. 1: 225 (1809, 1837). Bäcken .. / .. med sakta mullring silar. Dens. LÖ 1: 240 (1824).
b) (†) om kokande vätska: puttra. När .. (vatten o. honung) 1/2 tima mulrat öfver Elden skumas det. Brauner Bosk. Bih. 8 (1756).
c) (tillf.) i uttr. mullra med ngt, om person: åstadkomma ett bullrande ljud med ngt. Man hörde endast trälinnorna .. mullra med kvarnen. Ahrenberg StRätt 40 (1899).
2) om levande varelse: frambringa l. avgiva ett dovt, brummande l. dånande ljud; äv.: tala (l. sjunga) med kraftig, dov o. brummande röst; äv. om röst l. läte; äv. ss. anföringsverb; ngn gg opers. Linc. B 5 a (1640). En mullrande basstämma. Scholander I. 2: 57 (1881). Heidenstam Folkung. 2: 201 (1907; opers.). Björnen .., vilken .. går och mullrar ensam för sig själv. Högberg Frib. 14 (1910). En teolog talar om vidskepelse! mullrade den skäggige. Bergman Mark. 153 (1919). — särsk.
a) övergående i bet.: yttra sig i missnöjd l. vredgad ton, knota, knorra; äv. (tillf.) i uttr. mullra över ngt, knota l. knorra över ngt; äv. opers. RP 11: 545 (1646). Det mullrade i samhällets lägsta lager. Benedictsson Folkl. 66 (1887). Allmogen (började) tredskas och mullra. Heidenstam Birg. 225 (1901). SvD(A) 1934, nr 196, s. 4.
b) (†) om rykte, övergående i bet.: glunka (se d. o. 1). Omöjligt kunde så många brott blifvit begångna, utan att ryktet mullrat derom. Zeipel Set. 3—4: 256 (1847).
Särsk. förb.: MULLRA BORT10 4. till 1.
1) (tillf.) om mullrande ljud (i sht av åska): mullrande avlägsna sig (o. dö bort). Den hotande åskan har mullrat bort. Thomander 1: 385 (1830). Högberg JesuBr. 2: 190 (1915).
2) (enst., †) om rinnande vatten: gm sitt sorlande komma (ngt) att försvinna. Atterbom SDikt. 1: 135 (1806, 1837). —
MULLRA FRAM10 4. (tillf.)
1) till 1: mullrande röra sig framåt. Högberg Baggböl. 2: 31 (1911).
2) till 1: slunga ut l. fram (ett mullrande ljud), dundra fram (ngt). Grebst Bröll. 160 (1913).
3) till 2: mullrande yttra (ngt). Lagerlöf Länk. 37 (1894).

 

Spalt M 1540 band 17, 1945

Webbansvarig