| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MORFO- mor1fo- l. -fω-.
i ssgr: form-.
-GENETISK10040. [jfr t. morphogenetisch, eng. morphogenetic] geol. adj. till -genes. Morfogenetiska (processer) eller sådana, som dana jordytans former. Ramsay GeolGr. 247 (1909). —
-GENI -jeni4, äv. -ge-, r. [jfr t. morphogenie, eng. morphogeny, fr. morphogénie; med avs. på senare ssgsleden jfr geogeni] zool. (läran om) uppkomsten av form o. struktur (morfologisk karaktär) hos djurrikets olika organismer. Verd. 1889, s. 61. —
-GRAFI1004. [jfr t. o. fr. morphographie, eng. morphography; till -grafi] (i fackspr.) beskrivning av (natur)föremål o. d. med avseende på deras form. Ekbohrn (1878). —
-GRAFISK1040. [jfr t. morphographisch, eng. morphographic, fr. morphographique] (i fackspr.) adj. till morfo-grafi. SvGeogrÅb. 1927, s. 43. —
-LOG104. [jfr t. morpholog] (i fackspr.) person som studerar l. ägnar sig åt (forskning i) morfologi; särsk.
-LOGI1004. [jfr t. morphologie (tidigast använt av Goethe år 1817), ävensom eng. morphology, fr. morphologie] (i fackspr.) eg.: formlära; lära(n) l. vetenskap(en) om ngts form(er) o. dess(as) utveckling; äv. om föremål(et) för dylik vetenskap: ngts form(er) l. formutveckling. Rebau NatH 1: 1 (1879). Folkvisans morfologi. Landsm. 6: clxxiv (1888). särsk.
a) bot. o. zool. lära(n) l. vetenskap(en) om de levande organismernas yttre form (yttre morfologi) l. inre byggnad (inre morfologi); äv. om föremål(et) för dylik vetenskap. BotN 1840, s. 123. Förändringar i kroppens morfologi (dvs. missbildningar). 2NF 18: 656 (1912). jfr växt-morfologi.
b) [jfr motsv. anv. i t.] geogr. geomorfologi; äv. i utvidgad anv., om form av bebyggelse (i stad o. d.). Verldsdelarnas configuration (Morphologi). Thomée Ritter Jord. 172 (1863; rubrik). Stockholms nuvarande utformning eller, som det på lärt språk heter, urbana morfologi. SvD(A) 1935, nr 3, s. 7.
c) kem. o. miner. lära(n) om kristallers yttre form, geometrisk kristallografi; jfr hetero-, poly-morf. 2NF 14: 1332 (1911).
d) språkv.
α) (läran om) det sätt varpå språkelement (ss. böjningssuffix o. d.) användas för att framställa grammatiska förhållanden; formbildning; formlära (jfr d. o. slutet); motsatt dels: ljudlära o. syntax, dels o. vanl.: ljudlära o. betydelselära; läran om morfem(en). NF 11: 343 (1887). Noreen VS 1: 51 (1903). Uppl. 2: 513 (1908).
β) (†) allmännare, ungefär liktydigt med: historisk ljud- o. formlära (inklusive ordbildningslära). NF 11: 343 (1887). Ekbohrn (1904). —
-LOGISK1040. [jfr t. morphologisch, eng. morphologic(al), fr. morphologique] (i fackspr.) adj. till -logi (o. -log). Lindblom Rokokon 200 (1929). särsk.
-METRI1004. [jfr t. morphometrie, eng. morphometry] i sht geogr. (läran om) uppmätning av kroppar o. beräkning av deras volym o. d.; i sht med avs. på bärg, sjöar o. d.; stundom konkretare, närmande sig bet.: (yttre) form o. volym. Ekbohrn (1878). Ymer 1917, s. 329 (konkretare). SvGeogrÅb. 1932, s. 26. —
-METRISK1040. [jfr t. morphometrisch, eng. morphometrical] i sht geogr. adj. till morfo-metri. Inom Kumoälfs vattensystem .. (ha) 150 .. sjöar .. blifvit morfometriskt bestämda. Fennia XXXIX. 6: 26 (1916). —
-TROPI1004. [av t. morphotropie; till gr. τροπή, vändning; jfr geotropi] kem., miner. förhållandet att en kemisk förening, då en atom l. atomgrupp däri ersättes med en annan, undergår en (tämligen obetydlig) förändring med avs. på kristallernas form; äv. om dylik förändring av kristallform; jfr isomorfi. NF (1887). Gertz o. Grönwall Min. 29 (1923).
Spalt M 1361 band 17, 1945