Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MORALISK mωra4lisk, förr äv. MORALSK, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-isk 1620 osv. -sk 17481764)
Etymologi
[jfr d. moralsk, ä. d. moralisk; av t. moralisch; avledn. av MORAL. — Jfr IMMORALISK]
1) som har avseende på (en människas, handlings, företeelses o. d.) kvalitet av god l. ond, dygdig l. lastbar; som angår (användning av) distinktionen mellan rätt o. orätt; som tillhör l. påvärkar l. har avseende på (icke en varelses intellektuella l. fysiska natur, utan dess) karaktär l. uppförande (motsatt dels: intellektuell, dels: fysisk); etisk; stundom: sedlig; jfr MORAL 1. Moraliskt gott l. ont. Moralisk idiot. Moralisk kallas all gjärning, som öfvas genom nyttjande af förståndets ljus, och af viljans frihet. SvMerc. 1763, s. 405. Det Moraliska onda består .. deruti at man af fri öfverläggning begår en gerning som är stridande emot Guds vilja. Kölmark InlPhilos. 44 (1785). Ungdomens moraliska och intellektuella uppfostran. 3SAH 2: 55 (1887). Min far hade tydligen gjort närmare efterforskningar angående min nya bekantskaps moraliska habitus. Hellström Malmros 118 (1931). — särsk.
a) (numera föga br.) i sht filos. o. teol. som är l. sätter i stånd att skilja mellan rätt o. orätt; särsk. i uttr. människans moraliska väsen, ss. beteckning för människans förmåga att uppfatta o. följa etiska normer. Människans moraliska Natur. Boëthius Rydelius 21 (1783). Den högsta Moraliska varelsen (dvs. Gud). Ödmann StrFörs. 1: 156 (1799). Det heliga hos m(änni)skan, eller .. m(änni)skans moraliska väsende. Tegnér (WB) 10: 55 (c. 1830). Schlyter JurAfh. 1: 145 (1836).
b) i sht filos. i uttr. moralisk känsla (med ngt växlande bet. i olika filosofiska system): känsla av vad som är gott l. ont, rätt l. orätt; känsla som har sin grund i l. ger uttryck åt föreställningen l. uppfattningen att en handling, karaktär o. d. är god l. ond. Boëthius Rydelius 21 (1783). Nyblæus Forskn. III. 2: 104 (1888; efter handl. fr. c. 1820).
c) i uttr. moraliskt mod, om sådant mod som sätter ngn i stånd att möta hat, ogillande l. förakt hellre än att avvika från vad han anser vara rätt; motsatt: fysiskt mod. De Geer Minn. 1: 25 (1892). Endast få hafva det moraliska modet att för någon tid göra sig opopulära för att så mycket säkrare vinna de sanna fosterlandsvännernas bifall. PT 1898, nr 61, s. 2.
d) i uttr. moralisk lag.
α) (numera knappast br.) i sht teol. samling av etiska normer, särsk. ss. beteckning för tio Guds bud; jfr MORAL-LAG 1. Thenna Moraliska Lagen, eller the tijo Gvdz Bodh. Rudbeckius KonReg. 476 (1620). Alnander Sal. 65 (1771).
β) i sht filos. = MORAL-LAG 2. Förnuftet fastställer den moraliska lagen, hvars sätt at yttra sig hos oss vanligen kallas samvete. Höijer 4: 135 (1795).
e) filos. i uttr. moralisk frihet (med ngt växlande bet. i olika filosofiska system): frihet att följa l. icke följa sedelagens krav; frihet att välja mellan rätt o. orätt. Boëthius Sedel. 29 (1807).
f) filos. o. teol. som är absolut fordrad av plikten (moraliskt nödvändig); äv.: som grundar sig på den sedliga världsordningen. Skiljnaden mellan den moraliska nödvändigheten .. och den metaphysiska eller mathematiska nödvändigheten. Boström 2: 85 (1838). Det moraliska beviset (för Guds tillvaro), som från den sedliga världsordningen sluter till tillvaron af en Gud. Fehr Und. 14 (1894).
g) [jfr d. moralsk person, t. moralische person, fr. personne morale o. nylat. persona moralis] (numera mindre br.) i sht filos. i uttr. moralisk person l. personlighet, om enhet av sedligt bestämda viljor, särsk. mänskligt samhälle; jfr JURIDISK c. Hela människoslägtet blef ju vid återlösningen ansedt såsom en moralisk person och en kropp. Nohrborg 25 (c. 1765). Staten tänkt såsom moralisk person. Biberg 3: 305 (c. 1823). Boström SatsLagst. 40 (1845). Ekbohrn (1904).
2) pregnant: överensstämmande med etikens fordringar; av (inre) sedlig halt; god i etiskt avseende; motsatt: omoralisk; jfr MORAL 1. Girs Edelh. A 4 a (1627). Hvar menniska kan vara moralisk; ty hon eger det i sin fulla, fria förmåga att handla efter sin renaste, bästa öfvertygelse. Geijer I. 5: 26 (1810). Tycker ni att kärleken till en annan gör en utomäktenskaplig förbindelse moralisk? Idun 1943, nr 43, s. 17. — jfr O-MORALISK.
3) som har avseende på l. stöder sig på det (gängse) sedliga medvetandet l. på sedelagen; som gäller på grund av etiska normer; stundom i motsats till: juridisk; ibland svårt att skilja från 1; jfr MORAL 1. Moraliskt ansvar. Moralisk rätt. De stora naturliga och moraliska banden emellan menniskor. Geijer I. 1: 93 (1818). Den fordran, att .. (expeditionscheferna) skulle anse sig .. moraliskt ansvariga för allt hvad som utgick från departementet. De Geer Minn. 1: 195 (1892). Nu går den moraliska rätten före den juridiska. SvD(A) 1929, nr 247, s. 10. — särsk. [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. nylat., ävensom av gr. ἠϑικὴ πίστις] (numera föga br.) i sht filos. i uttr. moralisk visshet, visshet som grundar sig på kännedom om den mänskliga naturens (särsk. dess sedliga) egenskaper; motsatt: logisk l. teoretisk visshet; stundom liktydigt med: sannolikhet. Boëthius Sedol. 123 (1782). Den tredje slags vissheten uppkommer af andras trovärdighet, och kallas moralisk, emedan den grundas på ett förtroende som vi hyse till andra. De Rogier Euler 2: 198 (1787). Ibland kallas ock sannolikheten moralisk visshet. Tuderus Kiesewetter Log. 163 (1806). Geijer MennH 335 (1842).
4) som har avseende på människors (l. ngn viss persons) bedömning av ngt ss. gott l. ont l. på deras (resp. hans) sympati l. antipati; stundom svårt att skilja dels från 5, dels från 6; jfr MORAL 1. Den ”moraliska avväpning”, varom det ordats så mycket i 1920-talets Europa, är för de nordiska folkens inbördes förhållande ett faktum. SvD(A) 1930, nr 247, s. 4. Att Finland beslöt placera en särskild minister i Vatikanen motiverades bl. a. med dess väldiga moraliska kraft. GHT 1943, nr 98, s. 8. — särsk.
a) [jfr eng. moral victory] i uttr. moralisk seger (moraliskt nederlag o. d.), om händelse som visar (l. åstadkommer ökning av) människors förtroende o. sympati (resp. misstroende o. antipati) för ngn l. ngt. (Den engelska) Regeringen led .. i koloniministern Thomas’ person ett moraliskt nederlag på arbetarpartiets partikongress .., vilken vägrade återvälja Thomas. SvD(A) 1930, nr 275, s. 7.
b) närmande sig 6, i uttr. moraliskt stöd, om stöd som består i (ådagaläggande l. tillkännagivande av) sympati för ngn l. ngns strävanden; stundom motsatt: ekonomiskt stöd. Många tidningar .. ha anslagit en ton, som ger oss verkligt moraliskt stöd i vår kamp för vår rätt. SDS 1944, nr 65, s. 7. Vi vänder oss .. till varje malmöbo .. med en vädjan att skänka partiet sitt ekonomiska och moraliska stöd. SkånAB 1944, nr 66, s. 7. jfr: Moraliskt understöd. Cannelin (1904).
5) [eg. specialanv. av 1] om trupp l. folk i krig: som har avseende på förmågan att hålla modet, stridsviljan o. disciplinen uppe l. att utstå svåra påfrestningar o. lidanden; jfr MORAL 2. Troligtvis voro lika väl .. (Hatzfeld) som hans trupper moraliskt slagne blott genom den oväntade åsynen af Svenska reserven. Mankell Fältsl. 371 (1858). Ett krig förloras .., när ett folks moraliska kraft slappnar. DN(A) 1943, nr 223, s. 24.
6) [utvecklat ur 1] (numera knappast br.) i utvidgad anv., mer l. mindre närmande sig bet.: som har avseende på själslivet, själslig, psykisk; stundom motsatt: kroppslig, fysisk; äv.: i inre måtto, i inre avseende, andlig; motsatt: (i) yttre (måtto). Moralisk (förening), såsom imellan tvenne personer, som genom förbund blifva et, och äro dock efter skedd förening tvenne personer. Nohrborg 10 (c. 1765). En moralisk eller intellectuell orsak till realisationen (av ett visst ändamål). Biberg 3: 159 (c. 1823). Geijer Häfd. 50 (1825). Moralisk örfil. Auerbach (1911).
7) som håller styvt på moralen (se MORAL 1) l. har benägenhet att bedöma allting ur sedlig synpunkt; stundom närmande sig bet.: sipp, strängt sedlig; äv.: som anställer sedelärande betraktelser l. skänker sedlig fostran l. lärdom; sedelärande, moraliserande; jfr MORAL 3, MORALISERA 2, MORALIST 1; stundom svårt att skilja dels från 1 o. 2, dels från 8. Han är så förfärligt moralisk. ARydelius hos Lagerström Strimesius 2: Förspr. 3 a (1726). Gnomonici, (dvs.) Moralske (skalder). Lagerbring HistLit. 366 (1748). Moralisk veckoskrift. 2SAH 2: 175 (1798). Seitz ÄSvGlas 164 (1936). — särsk. (†) i uttr. moralisk accent, om accent, som framhäver ngt ord ur sammanhanget för att betona dess vikt för den rätta uppfattningen av meningens l. satsens innebörd (trol. särsk. i fråga om framhävande av ord ur didaktisk l. sedelärande synpunkt), (slag av) meningsaccent. Lyceum 2: 116 (1811).
8) (numera föga br.) som grundar sig på l. tillhör l. har avseende på lära(n) l. vetenskap(en) om sedligheten; sedeläre-; etisk; ibland svårt att skilja dels från 1, dels från 7; jfr MORAL 4. De theologiska och moraliska anmärkningar, som någre behagat giöra öfver de Fransyska Romaners läsande. Hof Skrifs. 269 (1753). Utaf mina små alster .. kan man väl sluta til min ringa insickt på den Moraliska sidan. Lenngren (SVS) 2: 459 (1778). Hela den praktiska filosofien .. är (enl. Bentham) blott .. en på ”själens pathologi” grundad ”moralisk arithmetik”. Claëson 1: 51 (1857). Tvedräkten i lifvet är ett moraliskt faktum, icke ett naturfaktum. Quennerstedt KampTillv. 16 (1898); jfr 1.
Avledn. (till 1 o. 2): MORALISKHET, r. l. f. (föga br.) moral (se d. o. 1). Wikner Mater. 13 (1870). Klint (1906).

 

Spalt M 1338 band 17, 1945

Webbansvarig