Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOMAN mon1oma4n l. 1– l. 1-, l. -nå- l. -nω-, sbst. m.||ig. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er; ss. adj. -are (Östergren (1932); gradf. dock föga br.); adv. -T.
Etymologi
[jfr t. monomane, sbst., fr. monomane, sbst. o. adj.; bildat av gr. μόνος, en, ensam, o. -MAN. — Jfr MONOMANI]
I. sbst.; urspr. psykiatr. person som lider av monomani; numera bl. (mindre br.) med försvagad bet.: person med starkt ensidigt betraktelsesätt, person som har fixa idéer l. som vurmar för ngt. Andersson (1845). Wulff Leopardi 220 (1913). Tegnér tillhörde aldrig de götiska monomanerna. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 131 (1918). SvD(A) 1931, nr 44, s. 3.
II. adj.; urspr. psykiatr. som lider av monomani; numera nästan bl. med försvagad bet.: som har ett starkt ensidigt betraktelsesätt, som vurmar för ngt; äv. i uttr. monoman på ngt; äv. om sak: som har avseende på l. vittnar om l. är uttryck för dylikt själstillstånd. Marx .. var en romantiker och idealist med inflammerad monomant arbetande hjärna. Strindberg TrOtr. 2: 60 (1890). Han är monoman på fria kärleken och allt det där. Öberg Makt. 2: 119 (1906). Den monomane kristendomsfienden. SvD(A) 1932, nr 284, s. 15. 3SAH 50: 255 (1940).

 

Spalt M 1315 band 17, 1945

Webbansvarig