Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MISTA mis3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Florman Anat. 2: 6 (1830) osv.), ngn gg -er (Stiernswärd Engeltofta 35 (1819), SDS 1898, nr 101, s. 2).
Etymologi
[sv. dial. mist, förlust, mista l. mistra (äv. mist, myst o. på Gotl. mis(s)a), ojämnhet i tyg, garn l. trä m. m., bar l. gles fläck i åker m. m.; äv. i ortnamn; samhörigt med MISTA, v.; jfr d. miste; jfr äv. isl. missir, m., missa, f., till missa, v.]
1) (†) förlust; i uttr. stå i misto av ngt, gå förlustig ngt; jfr MISTNING 1 b (se MISTA, v. avledn.). VDAkt. 1737, nr 222.
2) (i sht bygdemålsfärgat samt lant.) tomrum, mellanrum, lucka; särsk. om bar fläck i besådd åker o. d., uppkommen därigm att fläcken i fråga överhoppats vid sådden l. att utsädet icke grott där l. att det grott, men sedan gått ut; jfr BARA, sbst. b, LUCKA, sbst.2 3 a. VetAH 1744, s. 239. SD(L) 1896, nr 316, s. 7. Östergren (1932). Nilsson HistFärs 85 (1940; om öppning i hagtornshäck).
Avledn.: MISTIG, adj.2 (i sht bygdemålsfärgat samt lant.) till 2: om åkerfält l. växande gröda o. d.: som företer mellanrum l. luckor. SDS 1898, nr 403, s. 2.

 

Spalt M 1116 band 17, 1944

Webbansvarig