| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MISS- ssgr (forts.):
-KÄNNA, -else (mindre br., Lagerlöf Länk. 224 (1894), Hallström DödFall. 179 (1902)), -ing (†, LBÄ 5—6: 29 (1797), Schulzenheim ÅmVetA 1806, s. 32). [jfr t. misskennen]
1) ta fel på (ngn l. ngt), förväxla (ngn l. ngt med ngn annan l. ngt annat); numera bl. ngn gg med (i sht abstrakt) sakobj. VDP 1652, s. 80. Klädd som Diana, / Lätt misskännas hon kunde och tas för dottren af Leto. Adlerbeth Ov. 24 (1818). Då fröbladen (av björken) först uppkomma äro de helt små bruna parblad .. och kunna lätt misskännas af dem som icke sett dem förr. Ström Skogsh. 46 (1830). Det säkraste dödstecknet, som av ingen kan misskännas — förruttnelsen. Östergren (1932). särsk.
a) (†) i förb. misskänna för (ngn l. ngt), felaktigt ta (ngn l. ngt) för (ngn l. ngt). Adlerbeth Ant. 1: 188 (cit. fr. 1790). De klimateriska afarterne (av växterna) .. äro i alla hänseenden de vigtigaste och lättast för verkliga arter misskända. Fries BotUtfl. 2: 282 (1838, 1852).
b) (†) refl.: ta fel (på ngt); misstaga sig (på ngt). I kunnen .. ej misskänna Eder på mit upsåt. 1Saml. 7—9: 339 (1777). Får man se land bör man noga taga sig til vara at ej misskjänna sig på Ihla som är ganska lik Cadix. Montan Segl. 70 (1787).
2) ha en felaktig kännedom om l. uppfattning av (ngt); bedöma (ngt) felaktigt, missuppfatta (ngt); numera bl. (mindre br.) med abstrakt sakobj.; äv. i utvidgad anv., om tankegång, omdöme o. d. KyrkohÅ 1908, s. 227 (c. 1780). Följande upgifter, som kunna tjena til uplysning om denna misskände fogel (dvs. fiskgjusen). VetAH 1784, s. 305. O, huru vi misskänne vårt eget sanna väl, om vi försumme de enda medlen att det vinna! Wallin 1Pred. 3: 352 (c. 1830). (Tankegången) innebär ett misskännande af civilprocessens uppgift och förhållande till privaträtten. Kallenberg CivPr. 1: 903 (1924).
3) vid sitt bedömande av (ngn l. ngt) icke göra honom osv. full rättvisa, icke uppskatta (ngn l. ngt) efter förtjänst, underskatta l. undervärdera (ngn l. ngt). Misskänna ngns avsikter, förtjänster. Ett misskänt geni. Värdige Medborgare, hvilka alldrig kunna misskänna den ära, som ifrån Hedenhös utgjort deras Landsmäns medfödde stämpel. AdP 1789, s. 102. Milton lefde misskänd och föraktad. Leopold 3: 415 (1792, 1816). Hade folkpartiet trott, att Sulla skulle snällt foga sig i detta beslut, så misskände det honom fullkomligt. Grimberg VärldH 4: 58 (1930).
4) (numera föga br.) närmande sig l. övergående i bet.: icke erkänna (ngt); bestrida l. förneka l. förbise (ngt). Lagligheten af det vid Bolmsö på d. 6. sistl. Maji hållna Klåckareval lärer så mycket mindre kunna misskännas som vi dervid hafva iagttaget hvad Författningarne förmå. VDAkt. 1792, nr 387. En odödlighetslära bland nordboarne kan .. icke misskännas. Reuterdahl SKH 1: 107 (1838). Att underlåtenhet att handla icke räknas till processhandlingarna, innebär naturligtvis icke ett misskännande af, att sådan underlåtenhet i åtskilliga fall är af processuell relevans. Kallenberg CivPr. 1: 1204 (1926).
Avledn.: misskändhet, r. l. f. till -känna 3. Mot .. krämpor, ruin, familjebråk och misskändhet kunde han sätta upp en andlig kraft som inte lätt lät sig knäckas. Bengtsson Silv. 188 (1931).
misskänn(e)lig, adj. (†) till -känna 1: som man tar fel på; oigenkännlig. Lenngren (SVS) 2: 444 (1801). SvLittFT 1833, sp. 30. —
-LAG, n. l. m. (†) oordning, olag; jfr lag, sbst.3 6. HSH 35: 150 (1635). Rosenfeldt Nav. 76 (1693). —
-LEDA, v., -else (knappast br., 2SAH 19: 243 (1838)), -ning (numera knappast br., Möller (1790), Östergren (1932)); -are (tillf., BL 17: 358 (1849), Afzelius Sag. VIII. 1: 91 (1856)). [jfr t. missleiten]
1) (i sht i högre stil) leda (ngn) så att han handlar l. beter sig oriktigt (i sht ur moralisk synpunkt), föra (ngn l. ngns anlag o. dyl. l. utvecklingen av ngt) på avvägar l. vilse; äv. bildl., med saksubj.; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Thorild Gransk. 1784, 1: 28 (bildl.). Martyrerna af Stagnelius .. förråda stora, men tyvärr missledda anlag. Tegnér (WB) 4: 238 (1822). Missledda slaf! den store kungars kung / Har uppå lagens tafla fäst det budet: / ”Du skall ej dräpa”. Hagberg Shaksp. 5: 177 (1848). Missledt religiöst nit. Pallin MedeltH 104 (1872). särsk. (†) i sådana förb. som missleda (ngn) att osv., (oriktigt) bringa l. förmå (ngn) att osv., missleda (ngn) till l. från (ngt), (oriktigt) leda l. föra (ngn) till l. från (ngt). Då snillen i brist af upmuntran måste misledas ifrån deras lofliga hug dithän, der (osv.). Höpken 1: 217 (1745). Oxenstierna kunde ej missledas, att på Fäderneslandets bekostnad köpa en spira åt sin Son. 2SAH 5: 100 (1808). Lyckligtvis har jag icke eller sällan haft något inflytande, så att jag kunnat missleda till förflugna åtgärder. Wingård Minn. 6: 92 (1847).
2) leda (ngn l. ngns omdöme o. d.) på villospår, föra (ngn) bakom ljuset, vilseleda l. förvilla l. lura l. narra (ngn); ofta i p. pr. i adjektivisk anv.: vilseledande. Det har icke undfallit Författarne, huru lätt man missledes af vanan at tänka i en viss ordning. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 8 (1795). Kunna de (dvs. vissa filosofiska undersökningar) ej missleda enfalden? frågar man. Leopold 3: 94 (1797, 1816). Inan vi gå vidare, böra vi anmärka, att mycket af denna (den karolinska) tidens häfdateckning är osäkert och missledande. Afzelius Sag. XI. 2: 275 (1870). SvD(A) 1932, nr 323, s. 5.
Spalt M 1087 band 17, 1944