Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MIGA, v.; pr. -er; ipf. meg (Arvidi 53 (1651)) l. migde (Forsius).
Etymologi
[fsv. migha, sv. dial. miga (ipf. meg); jfr d. mige, isl. míga, mnt. migen, feng. migan, lat. mingere, gr. ὀμιχεῖν, sanskr. mēhati, eg.: låter droppa]
(†) kasta (sitt) vatten, urinera. Forsius Fosz 547 (1621). Hyndan ljka som sittianda är när hon miger. Broman Glys. 3: 156 (c. 1730). Ihre (1769).

 

Spalt M 929 band 17, 1944

Webbansvarig