Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MENIGHET me3nig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[fsv. menoghet, menighet; jfr d. menighed; ombildning i anslutning till MENIG av fsv. menhet resp. fd. menhed, av mnt. mēnheit, avledn. av mēne, mēn, allmän (se MEN, adj.3)]
1) (numera bl. arkaiserande l. i bibliskt spr.; se dock a, b) motsv. MENIG 1 o. 4: (ett rikes o. d.) samtliga invånare, folk (se d. o. 1); befolkning. G1R 1: 80 (1523). Mose församladhe hela menighetena aff Jsraels barn. 2Mos. 35: 1 (Bib. 1541). Hela menigheten i Ängeland var ännu öfvertygad, at (osv.). SvMerc. 1764, s. 104. Denna (atenarnas) statsförfattning kallas demokrati (folkregering), emedan makten ej tillhörer några få, utan menigheten. Höijer Thukyd. 1: 217 (1831). NoraskogArk. 5: 13 (1904). — särsk.
a) (fullt br.) i inskränktare anv., om samling av människor som kommit (komma) samman till ett ställe; församling; förr äv. övergående i bet.: folkmassa, folkhop. JönkTb. 111 (1525). Tå menigheeten thet sågh (näml. att staden Stockholm stod i brand), gingo the til och slogho porten vp för her Steen (Sture). OPetri Kr. 298 (c. 1540). Ransakningar vid Härads-Ting, ske vid öpne dörar uti menighetens närvaro. Nehrman PrCr. 72 (1759). En menighet upretas lättare, än den sedan kan stillas. Schönberg Bref 2: 335 (1778). 1NJA 1916, s. 485. jfr TINGS-MENIGHET. särsk.
α) om samling av människor som kommit (komma) samman till gudstjänst. Klockaren sammankallar .. genom ringiandet Menigheeten til Gudztiensten. Schroderus Comenius 629 (1639; t. texten: die Gemeine). Efter gudstjänsten, när menigheten skilts åt. Nilsson HistFärs 196 (1940). jfr KYRKO-MENIGHET.
β) (i sht i bibeln o. i därav påvärkat spr.) i utvidgad anv. av α, sammanfattande, om människor som bekänna sig till kristendomen resp. judendomen; kyrka (se d. o. 3, 4), församling (se d. o. 3 b). Herren Gudh .. settie en man offuer menighetena .., at Herrans menigheet icke skal wara såsom fåår vthan heerda. 4Mos. 27: 16 (Bib. 1541). Den Israelitiska menigheten gjorde sielf den Guldkalf, som den sedan hölt för Gud. Nordenflycht Fruent. 4 (1761). Söderblom UrRelH 188 (1915).
b) (mindre br.) om publik, allmänhet; i sht i sg. best. SvLitTidn. 1815, sp. 282. De spörsmål, vilka jag inför svensk menighet .. dryftat. Hedin NorgFolk 3 (1914).
c) (†) bildl.
α) om bisvärm l. bisamhälle. Koch Biskiöts. Förkl. 1 (1753). Fischerström 1: 615 (1779).
β) (enst., †) om mängd av på marken växande blommor. Konungsliga liljor! och i fältens mångfärgade menighet. Lantingshausen Young 1: 64 (1787).
2) kam. o. jur. administrativ l. liknande enhet l. sammanslutning (t. ex. härad, socken, by, stad osv.); korporation; samfund; kommun; jfr MENIG 3. Schroderus Waldt 5 (1616). När hela Menigheter, såsom ett Län, Härad, Socken, Stad med des besättning, hela Regementer eller Compagnier, sig förbryta. PH 1: 110 (1719). Kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet. SFS 1942, s. 1779. jfr ALLMOGE-, BONDE-MENIGHET. — särsk.
a) (mindre br.) om samfund vars uppgift består i gemensam religionsutövning o. främjande av gemensamma religiösa intressen; församling (se d. o. 3 a). VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 22 (1583). Menigheter och landskyrkor med evangelisk gudstjänst. Ahnfelt Et. II. 2: 197 (1906).
b) (†) övergående i bet.: statsbildning, stat; i sg. best. äv.: staten, det allmänna. Brask Pufendorf Hist. 3 (1680). Sedan menniskio slächtet förökt blef: vordo åthskillige Republiquer och menigheter inrättade. Nehrman InlJurCiv. 96 (1729). Hagberg Shaksp. 1: 187 (1847).
3) (†) motsv. MENIG 4: de lägre samhällsklasserna, de bredare (samhälls)lagren, menige man, ”folket” (se FOLK 2); stundom särsk. dels om undersåtar l. underlydande i motsats till regenten, de styrande l. överordnade, dels om ofrälse i motsats till adeln; i sht i sg. (l. pl.) best. Borgomestare, Byfogitte, Raadmæn och menigheten ij Jöneköpung. G1R 1: 6 (1521). Judanars Rådh och menigheet. 2Mack. 11: 27 (Bib. 1541). (G. I) nytjade .. (vid reformationens införande) hos menigheten sådana skäl, som passade för deras begrep. Schönberg Bref 1: 225 (1778). I allmänhet har all skillnad emellan Adel och menighet ifrån början uppkommit genom (osv.). 2VittAH 12: 131 (1826). 2SAH 46: 29 (1870).
Ssgr: (2) MENIGHETS-BESTYR. kam. (kommunal) syssla som det åligger person utsedd av o. inom menigheten att åtaga sig utan statlig ersättning. SFS 1850, nr 29, s. 1. Reuterskiöld Grundlag. 865 (1926).
(2) -FÖRENING. (föga br.) kam. förening bildad inom en menighet till menighetens bästa. Socknemagasin och andra genom menighetsföreningar tillkomna stiftelser på landet. SFS 1855, nr 90, s. 17. Därs. 1918, s. 377.
(2) -STYRELSE. (†) kam. styrelse(form) där menigheten (kommunen) har beslutanderätt i kommunala angelägenheter; kommunal självstyrelse. Järta 2: 243 (1823). BtRiksdP 1904, I. 2: nr 35, s. 7 (om förh. 1858).
(1 a α) -SÅNG. (mindre br.) församlingssång. PedT 1893, s. 14. 2NF 13: 830 (1910).
(1) -VILJA, r. l. f. (föga br.) folkvilja. SvD(A) 1930, nr 200, s. 4. Ahnlund GA 47 (1932).
(1) -VÄLDE. (†) folkvälde. 2Saml. 6: 39 (1740). Järta 1: 375 (1836).

 

Spalt M 786 band 17, 1944

Webbansvarig