Publicerad 1944   Lämna synpunkter
MENA, v.1 -te, -t, -t.
Ordformer
(meen- 1540—1626. men- c. 1755)
Etymologi
[fsv. mena (ipf. -aþe); jfr isl. meina (ipf. -aði), skada, förhindra m. m.; avledn. av MEN, sbst.1; jfr FÖRMENA, v.1]
(†)
1) göra (ngn) skada l. hinder, skada, hindra. Stiernman Riksd. 155 (1540). At och icke tu worde genom min dödh meent och angrippen. Schroderus Liv. 726 (1626).
2) förmena (ngn ngt) (se FÖRMENA, v.1 3). Det månde Fröken honom icke meene, / Att wara den käreste. Carl IX Rimchr. 71 (c. 1600). Schultze Ordb. 3073 (c. 1755; angivet ss. föråldrat).

 

Spalt M 773 band 17, 1944

Webbansvarig