Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MEGÄRA megä4ra l. -gæ4r-, stundom 032, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-gera 1837—1891. -gära (-æ-) 1737 osv.)
Etymologi
[jfr t. megäre, fr. mégère; av gr. Μέγαιρα, namn på en av furierna, till μεγαίρειν, missunna]
vedernamn på avskräckande ful l. elak kvinna, vederstygglig käring; furie. Bliberg Acerra 143 (1737). Stagnelius (SVS) 2: 407 (1821). (Han) stod i begrepp att gifta sig med en förskräcklig megära tio, tolf år äldre än han. Kullman Locke AristP 22 (1913).
Ssgr: MEGÄRA-TYP. Riktiga megäratyper. Ramsay Barnaår 6: 67 (1905). —
-UPPSYN~20 l. ~02.

 

Spalt M 698 band 17, 1943

Webbansvarig