Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MEDVETSLÖS me3dvets~lø2s, äv. (i vissa trakter) 3d-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-vet- 1810 osv. -vett- 1818)
Etymologi
[av MEDVET-, ssgsförled, till bet. motsv. (o. sannol. bildad efter) MEDVETANDE, sbst., av MED, prep. o. adv., o. VET, sidoform till VETT (jfr SAMVET, se SAMVETE), o. LÖS]
1) (†) angivande att ngn icke är medveten om ngt.
a) om person (l. personifikation): som icke är medveten om ngt, ovetande, omedveten; äv. övergående i bet.: som handlar oavsiktligt med avs. på ngt, ”blind”; dels i uttr. medvetslös av ngt, dels utan bestämning. Elgström PatrTänk. 17 (1810). Fatalismen .. (är) den åsigt, som anser att verlden styres af en medvetslös nödvändighet. Norbeck Theol. 69 (1845). Jag satt ofta och stirrade framför mig, nästan medvetslös af min omgifning. Hwasser VSkr. 1: 7 (1852). Grefvinnan de Lamotte blir (enligt Campardon) den hufvudsakliga förbrytaren (i halsbandsprocessen), med kardinalen till medvetslöst verktyg. Hedin Rev. 15 (1879).
b) om sak, särsk. egenskap l. handling: som man icke är medveten om, omedveten; äv. närmande sig bet.: oavsiktlig. Atterbom Minn. 295 (1818). Att till sjelfmedveten tanke öfversätta de nyvaknade, nära nog instinktlika och medvetslösa sträfvandena. Cygnæus 4: 137 (1848). Hwasser VSkr. 2: 293 (c. 1850).
c) ss. adv.: utan vetskap om ngt, ”utan att veta om det”, omedvetet; oavsiktligt; äv. närmande sig bet.: mekaniskt, ”blint”. Elgström (o. Ingelgren) 237 (1810). I detsamma han vänder sig om att gå, rör han medvetslöst vid en fjäder. Atterbom 1: 316 (1824). Oscar II 3: 62 (1877, 1888).
2) (i sht i fackspr.) som saknar medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 b). Geijer I. 5: 184 (1811). Dernäst är oändligheten i sjelfva sin natur medvetslös. Leopold 4: 157 (c. 1820). Den medvetslösa materien. Björling Sol. 2 (1869). — särsk. (†) oeg., om barn: som ännu icke har (fullt) medvetande; vars förstånd o. sinnen ännu icke fungera (normalt). Tegnér (WB) 7: 51 (1834). (Gm dopet ha) vi redan såsom små medvetslösa varelser upptagits i det nya nådeförbundet. Rudin OrdUngd. 3: 13 (1903).
3) som befinner sig i det sjukliga tillstånd som kännetecknas av att man icke reagerar för sinnesintryck o. icke har ngn subjektiv uppfattning om yttervärlden; sanslös. SC 1: 766 (1820). (De fingo icke bukt med honom) förrän de klubbat honom halvt medvetslös och försett honom med handklovar. Zilliacus Utvandr. 1: 62 (1922). I medvetslöst tillstånd. Hellström Malmros 55 (1931).
4) (†) som är från vettet, som icke är vid sina sinnens bruk; som är ”mindre vetande”. Spongberg Soph. 9 (1866). FinKyrkohSP 3: 36 (1904; efter handl. fr. 1752).
Avledn.: MEDVETSLÖSHET, r. l. f.
1) (†) till 1: förhållandet att vara omedveten om ngt visst. PoetK 1817, 1: 120.
2) (i sht i fackspr.) till 2: förhållandet l. egenskapen att icke hava medvetande. Naturtillståndets halfva medvettslöshet. Hammarsköld SvVitt. 1: 53 (1818). VerdS 176: 17 (1911).
3) till 3: förhållandet att vara medvetslös. SvTyHlex. (1872). Svenson Sinnessj. 71 (1907).

 

Spalt M 691 band 17, 1943

Webbansvarig