Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MARTYR marty4r (marty´r, ma`rtyr Weste; màrrtyrr, marrty´r Dalin), sbst.2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er ((†) -ar Bullernæsius Lögn. 425 (1619)); förr äv. MARTYRARE, m.||ig.
Ordformer
(martir 1537. martyr 1566 osv. martyrare c. 1635. martyrer, sg. 1664)
Etymologi
[fsv. martir, martyr; jfr d. martyr, mnt. martir, t. martyr, martyrer, märtyrer, feng. martyr; av kyrkolat. martyr, av gr. μάρτυρ (jämte μάρτυς), vittne]
1) person som (på ett kvalfullt sätt) lider döden för sin kristna tros skull; blodsvittne; äv. i fråga om bekännare av icke kristen tro. O herre barmhertige gud tu som så med tin heliga anda styrkte tina heliga Martirer at the (osv.). OPetri 2: 446 (1537). (Erik den helige) blef martyr för gudz nampn skull, / Till döden war han christo hull. Messenius Christm. 237 (c. 1616). (I sina med en duk överhöljda händer) bära martyrerna sina kronor på fornkristna mosaiker. Nilsson FestdVard. 36 (1925). SvUppslB (1934).
2) allmännare: person som offrar livet l. underkastar sig lidanden för sin övertygelses skull l. för en (i hans ögon) god sak o. d.; äv. om person som lider oförskyllt l. anser sig vara orättvist behandlad l. åsidosatt o. d. Bliva martyr för sin övertygelse. Man ville undvika att göra honom till martyr. Hon ville gärna spela martyr i hemmet. Den omisteliga Forskål, som (under sin forskningsresa) blef en martyr för vetenskapernas ricktande. JJBjörnståhl (1769) hos Linné Bref I. 3: 233. Själv poserade .. (Victor Hugo) som politisk martyr inför Europa. BonnierLittH 4: 90 (1930). — jfr FRIHETS-MARTYR.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1, 2) MARTYR-DÖD, r. l. m. (martyr- 1758 osv. martyrs- 1745, 1755) Lida martyrdöden. Möller 1: 401 (1745).
-GLORIA. omkring en martyrs huvud; äv. bildl. (jfr martyr, sbst.2 2). Atterbom Lyr. 1: 192 (1818; i fråga om Tasso).
-GRAV, r. l. m. NF 2: 1393 (1878).
-HISTORIA. en martyrs l. martyrernas historia. Holmberg 2: 91 (1795).
-KONUNG. om konung som är martyr. 2NF 13: 1016 (1910; om Karl I av Engl.).
-KRONA. (martyr- 1721 osv. martyrs- 17451887) [fsv. martirs krona] (i sht i kyrkligt spr.) den himmelska segerkrona som väntar en martyr efter döden; äv. bildl. (jfr martyr, sbst.2 2); jfr helgon-krona. Burman Alm. 1721, s. 18. Sidst blef .. (den heliga Katarina) med Svärd afrättad, och har altså fådt Martyr-Kronan. Bliberg Acerra 760 (1737). Jag unnar ingen af motpartiet en martyrkrona. Tegnér (WB) 2: 463 (1816).
-KYRKA.
1) kyrka byggd över en martyrs grav l. till hans l. hennes minne. UpplFmT 20—22: 316 (1900).
2) om den fornkristna kyrkan (se kyrka 4) under martyrernas tid; äv. om nutida kyrka vars medlemmar förföljas o. stundom bli martyrer. Bergman MedeltPoesi 138 (1899). Från Ryska Martyrkyrkan och Polska Ukraina (1936; boktitel).
(2) -MIN, r. l. m. min som angiver att ngn känner sig som martyr; lidande l. förnärmad min. Den pretentiösa martyrminen hos menniskor, som söka drapera sig måleriskt i flikarne af sin sorg. Lundegård LaMouche 287 (1891).
-PALM. (i religiös l. vitter stil) om palmgren ss. symbol för martyrdöden. Atterbom SDikt. 2: 261 (1816, 1838).
-TECKEN. (numera föga br.) tecken l. attribut som angiver ngns martyrium; äv. bildl. På Altare-Taflan (i Torslanda kyrka) stå the 12 Apostlar, med sina Martyr-Tecken. Œdman Bahusl. 138 (1746). Bring Högm. 221 (1862; bildl.).
-TRAGEDI. litt.-hist. tragedi med ämne från ngn martyrs historia. Schück Shaksp. 2: 235 (1916).
B (†): MARTYRS-DÖD, -KRONA, se A.
Avledn.: MARTYRDOM, r. l. m. [jfr d. martyrdom, t. märtyrertum, martertum] (numera knappast br.) martyrskap.
1) till 1. Serenius Ll 2 a (1734). (Helgon) som .. på grund af sin martyrdom ansågos heliga. Sander SvDopn. 13 (1899). Hammar (1936).
2) till 2. 2SAH 19: 93 (1837). Att lida hvad som icke för det rätta behöfves, är en oriktig martyrdom. Almqvist Går an 7 (1839). Hebbe NSannsag. 109 (1884).
MARTYRDÖME, n. [jfr martyrdom] (†) till 1: martyrskap. Lind (1749).
MARTYRERSKA, f. (†) till 1: kvinnlig martyr. Schroderus Os. 1: 413 (1635).
MARTYRINNA, f. [jfr t. martyrerin, märtyrerin] (†) kvinnlig martyr.
1) till 1. PJGothus Tål. G 2 a (1601). Dalin (1853).
MARTYRISERA, v., -ing. [efter fr. martyriser] (†) göra (ngn) till martyr; martera, pina, plåga.
1) till 1. S. Francisco Xavier, som blef sänd til Japan och martyriserad af Hedningarna för sin läros förkunnande. Osbeck Resa 19 (1751, 1757). LoW (1889).
2) till 2. Leopold 3: 257 (1799, 1816). Cygnæus 1: 76 (1848).
MARTYRISK, adj. som är l. liknar en martyr; som är utmärkande för en martyr.
1) (†) till 1. The Helige Martyriske Jungfrur. Petreius Beskr. 2: 53 (1614). Många Martyriska plågor. HC11H 8: 162 (1693).
2) (tillf.) till 2. Man led och verkade martyrisk (emedan endast en i klassen fick deltaga i tävlingen). Laurent Skolfl. 13 (1927).
MARTYRSKA, f. (numera bl. arkaiserande) till 1: kvinnlig martyr. Bliberg Acerra 759 (1737). Roosval Altarskåp 53 (1903).
MARTYRSKAP, n. egenskapen l. förhållandet att vara martyr.
1) till 1; äv. bildl. Det martyrskap, som härflyter deraf att vi dagligen dö oss sjelfva. Bring Högm. 49 (1862). Björkman (1889).
2) till 2. Hjärne SvFräm. 79 (1894, 1908). Martyrskapet för konsten. Moberg Rosell 174 (1932).

 

Spalt M 378 band 17, 1943

Webbansvarig