Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANTEAU l. MANTO, r. l. m.; best. -n; pl. -er; äv. MANTON, r. l. m.
Ordformer
(-au 1710—1734. -eau 1729—1746. -o 1684—1773. -od SvForns. 2: 153. -ol c. 1755. -on, sg. obest. 1685—1708. -ou 1684—1685)
Etymologi
[liksom d. manteau, manto, t. manteau, eng. manteau, manto, mantow, av fr. manteau resp. it. manto; eg. samma ord som MANTEL]
(†) löst sittande, långt o. vidt (finare) klädesplagg för damer. Stolts Malfred tog på sig en gyllende mantod, / Och rödaste guldet på golfvet det stod. SvForns. 2: 153. 1 .. Manto af Brunt Sars. BoupptSthm 1685, s. 147 a (1684). 1Saml. 3: 347 (1773; om förh. på 1660-talet). — jfr SIDEN-MANTEAU.
Ssg: MANTEAU-SKRÄDDARE. (†) Min Jungfru, hennes Manteau-skräddare är här, at visa några mönster. Missförståndet 27 (1740).

 

Spalt M 272 band 16, 1942

Webbansvarig