Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANIKÉ man1ike4, m.||ig.; best. -n l. -en; pl. -er; äv. MANIKEER -ke4er l. MANIKÄER -kä4er, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. -ch-. -ké (-ee o. d.) 1635 (: Manicheen, sg. best.) osv. -keer (-éer), sg. 1804—1828. -keer (-éer), pl. 1566 osv. -kæer sg. 1834. -käer (-æer), pl. 1737—1925)
Etymologi
[jfr t. manichäer, eng. manichean, manichee, fr. manichéen; till lat. Manichæus (se MANIKEISM)]
rel.-hist. anhängare av manikeismen. LPetri Kyrkiost. 86 b (1566). Scherping Cober 2: 418 (1737). (Han) antog manikeernas religion. Donner Sib. 122 (1933). — särsk. [jfr motsv. anv. av MAGER, m.] (†) trollkarl. Horkarlar oc Manicheer än oc lättfärdige munchar, / Lasta oc smäda med frja mod oc skamlige phraser. BrölBesw. 91 (c. 1670). Pfeiffer (1837).

 

Spalt M 246 band 16, 1942

Webbansvarig