Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MANET mane4t, m. l. r.; best. -en; pl. -er ((†) -trer Linné Bref I. 8: 121 (1749)).
Ordformer
(-neder 1852. -net 1748 osv. -nett 1749—1807. -niet 1753—1791. -niett 1746—1807. -njet 1749 (: Manjetrer, pl.)— 1762. -nätt 1745)
Etymologi
[sv. dial. manet, manett; jfr nor. manet, manæt, nor. dial. manneta, mannæta; trol. av ett icke anträffat fsv. l. fnor. marnæta, eg.: havsnässla, av mar, hav (se MAR), o. fsv. näta, nässla; jfr t. meernessel, eng. seanettle ss. namn på samma djur]
kavitetsdjur i det utvecklingsstadium, då djuret har skiv- l. klockformig kropp med kanttrådar; medusa; särsk. om skivmanet, särsk. arten Cyanea capillata Erchsch., brännvabel, brännmanet, sjökalv. Manätterne eller Medusæ lågo neder i vatnet til 1000 tal. Linné Öl. 160 (1745). Kalm VgBah. 79 (1746). Här summo några menlösa blå maneter, der åter några rödgula med sina farliga hängen af långa flimmertrådar. Wieselgren ÖBord 119 (1882). Skifmaneterna eller de egentliga maneterna (Acalephæ). (Stuxberg o.) Floderus 3: 374 (1904). — jfr BRÄNN-, POLYP-, RÖR-, SKIV-, ÖRON-MANET m. fl.
Ssgr: MANET-DJUR. zool. djur tillhörande klassen Scyphozoa bland kavitetsdjuren; skivmanet; i pl. ss. namn på denna klass. Thorell Zool. 2: 463 (1865). 3NF 13: 773 (1930). —
-SJÖKALV. (†) kavitetsdjuret Cyanea capillata Erchsch., brännmanet. VetAH 1791, s. 165.

 

Spalt M 230 band 16, 1942

Webbansvarig