| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖSLIG lø3slig2, adj. -are. adv. -A (†, Linc. (1640; under dissolute)), -EN (numera bl. arkaiserande, föga br., G1R 16: 109 (1544), Cannelin (1921)), -T (Leopold 4: 273 (c. 1820) osv.).
I. [fsv. -lösliker (i ssgn olösliker); jfr dan. o. nor. løselig, t. löslich; avledn. av LÖSA] som är möjlig att lösa l. kan lösas, lösbar. Lind (1749; under ablösig). — jfr LÄTT-, O-, SVÅR-LÖSLIG. — särsk.
1) om ämne: som kan lösas i ett annat ämne; jfr LÖSA 12 a. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Palmitinsyra .. är ett fast, vitt ämne .., olösligt i vatten, lösligt i alkohol. Starck Kemi 242 (1931). jfr CITRAT-, CITRONSYRE-, VATTEN-LÖSLIG m. fl.
2) om knut o. d.; jfr LÖSA 13. Theras spundna list har doch en löslig knut. Kolmodin QvSp. 1: 690 (1732).
3) om uppgift, problem o. d.; jfr LÖSA 15, 16, 17. Dalin (1853). En eqvation sådan som 100 x, = 95 x,, .. synes oss icke löslig med storhetslärans hittills förvärfvade hjelpmedel. Samtiden 1873, s. 33. HeimdSmåskr. 6: 5 (1909).
II. [fsv. lösliker, adj., löslika, adv.; jfr dan. o. nor. løselig, isl. lausligr; (åtm. väsentligen att uppfatta ss.) avledn. av LÖS] mer l. mindre lös o. d. — särsk.
1) (†) icke fast, lös; jfr LÖS 1. Tyngre saker som voro på väggar lösligen upphängde, svängde (vid jordskalvet) af och till. ÅboT 1820, nr 4, s. 3.
2) (numera föga br.) som har dåligt fäste l. sitter tämligen löst, lös; jfr LÖS 19. (De tyska förstavelsernas) rötter (äro) i allmogemålen ännu tämligen lösliga. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 496.
3) (numera föga br.) icke fast l. kompakt, lös; jfr LÖS 23. G1R 24: 428 (1554). Löselig jordart. Rinman JärnH 800 (1782). På hvilken löslig sand bygger du ditt hopp! Wallin 1Pred. 3: 51 (c. 1830). Collan Dikt. 111 (1864).
4) om förbindelse l. sammanfogning l. sammanhang l. ngt som är sammanfogat av olika delar o. d.: tämligen lös resp. som utmärkes av tämligen lös sammanhållning mellan de olika delarna l. av löst sammanhang o. d.; jfr LÖS 20 f, 28. Några lösligt hopfogade kanoter. Wilhelm Dvärg. 230 (1922). — särsk. (i sht i vitter stil) bildl.
a) i fråga om organisation av ett samhälle l. en sammanslutning, sammanhållning inom en trupp, komposition av språklig framställning o. d.; jfr LÖS 28 a, b. 2SAH 17: 240 (1836). Våra gamla landskaper voro .. ursprungligen särskilda samhällen, lösligen förenade under en gemensam konung. Geijer I. 6: 229 (1840). En .. löslig och silhuettartad skizz. PT 1882, nr 204, s. 3. Satsbygnaden (i Norsberghs anteckningar) .. är mycket löslig. KKD 3: XXV (1907).
b) allmännare; ofta övergående i bet.: obestämd, vag, diffus; jfr 5 b. Kellgren (SVS) 6: 232 (1789). De .. lyriskt lösliga drömbilderna (i boken). NDA(A) 1931, nr 134, s. 5.
5) (i sht i vitter stil) om ngt mer l. mindre abstr.: som icke har säker l. solid grund, ostadig, osäker, opålitlig; icke grundlig, ytlig, flyktig o. d.; jfr LÖS 30.
a) ss. adv.: ytligt, flyktigt, utan grundlighet l. allvar l. större omsorg, lätt, lättvindigt, lättsinnigt; utan vidare omständigheter, mera i förbigående o. d.; numera bl. mera tillf., i sht med anslutning till motsv. anv. av b. Effther the tage sich saken så lätt och löseligen före. G1R 16: 109 (1544). At .. lösligen leka med menniskors namn och heder. LBÄ 4: 57 (1797). Tegnér (WB) 3: 306 (1817). Under samtalet yttrade jag helt lösligen, att (osv.). Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 303 (c. 1840). Det komiska, hvars begrepp Kant blott lösligt hade vidrört. Nyblæus Forskn. I. 2: 513 (1875). Den .. lösligt uppgjorda planen. Annerstedt Rudbeck Bref XCVI (1899); jfr b γ. Hans löften lösligt givas. Edelfelt Dikt. 16 (1923).
b) ss. adj.
α) om yttrande, uppgift, tal, rykte o. d., = LÖS 30 a. BBergius PVetA 1780, 1: 4. De lösliga ryktena. 3SAH 10: 192 (1895). NordT 1928, s. 272.
β) om hopp, gissning, misstanke o. d., = LÖS 30 b. En löslig förhoppning. Lehnberg Pred. 1: 99 (c. 1800). Idel lösliga gissningar. Tegnér (WB) 7: 223 (1831).
γ) om hypotes, förslag, beräkning, argumentering, ”grund” o. d., = LÖS 30 c. Rosenstein 3: 364 (1788). En blott hypotes, lika löslig som så många öfriga. Leopold 4: 34 (c. 1820). Den argumentering, som förebragts .. måste anses vara mycket löslig. SvTidskr. 1931, s. 288.
δ) om egenskap, vetande, begrepp, kunskap o. d., = LÖS 30 d. Weste (1807). Hans vetande (blev) alltid lösligt och fragmentariskt. NF 2: 28 (1876).
ε) om infall, nyck o. d., = LÖS 30 e. Rosenstein 3: 68 (1787). Lösliga socialpolitiska påfund och hugskott. Sylwan SvLit. 70 (1903).
ζ) (†) i allmännare anv. Bergklint Vitt. 263 (1774). Den förlikning, här skedde, (blev) ganska löslig och vacklande uti allt. Fryxell Ber. 2: 145 (1826). I Numitors själ hade tillfälligtvis en löslig erinran af hans dottersöner uppstigit. Kolmodin Liv. 1: 21 (1831). Ett lösligt dialektiskt spel med kristendomens grundsanningar. Nyblæus Forskn. 2: 223 (1881).
6) om ngns väsen l. karaktär l. tänkesätt l. moral l. levnadssätt l. om person: som brister i fasthet l. stadga l. vederhäftighet o. d.; som saknar klara, bestämda principer; förr äv.: opålitlig, lättsinnig, tygellös; numera bl. tillf., med anslutning till motsv. anv. av LÖS; jfr LÖS 31, 32. Lösligt sinne. Leopold 2: 216 (1815). En af de slappa, lösliga, lättrörliga characterer, som i vår tid blifvit så vanliga. Tegnér (WB) 5: 328 (1825). En skral och löslig sälle. Collan Kalev. 1: 149 (1864). En löslig moral och ett utsväfvande lefnadssätt. Ljunggren SmSkr. 3: 125 (1881). Lo-Johansson Zig. 61 (1929).
I. [jfr t. löslichkeit] till I 1: lösbarhet. VetAH 1743, s. 12. Starck Kemi 307 (1931). jfr citrat-löslighet.
II. [fsv. löslikhet, lättsinne] (i sht i vitter stil) till II.
1) till II 4: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara löst sammanfogad l. brista i sammanhållning l. sammanhang o. d.; särsk. bildl., i fråga om organisation l. komposition av ngt. Fahlcrantz 5: 94 (1852, 1865; bildl.). Syntaktiska lösligheter. 2NF 8: 1218 (1908). Löslighet i organisationen. SvD(A) 1930, nr 14, s. 4.
2) till II 4 b, 6: bristande fasthet l. stadga l. skärpa, slapphet, hållningslöshet, lättsinne; obestämdhet, vaghet; jfr 3. PH 14: 449 (1789). I städerna, der en större löslighet i seder och grundsatser är rådande, än på landet. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 61 (1859). Den sexuella lösligheten. SvD(A) 1935, nr 231, s. 4.
3) till II 5: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara bl. löst l. osäkert grundad, opålitlighet, osäkerhet; ytlighet, bristande grundlighet; utan bestämd avgränsning från 2. Grundsatser, hvilkas löslighet man börjat att inse. Tegnér (WB) 3: 155 (1817). Den löslighet och brist på utredning hvarmed hela detta ärende blifvit behandladt. Samtiden 1874, s. 339. Auerbach (1911).
Spalt L 1951 band 16, 1942