| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖPSK löp4sk, stundom lø4psk, adj. -are.
1) om vissa djur (särsk. hona av hundsläktet, i vissa trakter äv. om ko l. sugga): som stryker omkring i brunst, som har sin brunsttid, brunstig; vard. ngn gg äv. om människa (kvinna); jfr LÖPA, v.1 I 8 f. Een tandlöös Gumma göra kååt, / Och löpsk, at allman leer ther åt, / Thet war tijn frögd. Stiernhielm Harm. 48 (1668; yttrat till Astrild). En ko, som är hvarken för vng eller för gammal, ej heller löpsk. Broocman Hush. 3: 7 (1736). En löpsk hynda. Linné Sk. 374 (1751). Östergren (1932).
2) (†) som står l. traktar l. jagar (efter ngt); jfr LÖPA, v.1 I 8 d β. Hon var aldrig löpsk efter stor Caractér. Dalin Vitt. 4: 413 (1747; om hynda).
Spalt L 1902 band 16, 1942