Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖDA lø3da2, ngn gg (starkt vard.) LÖ lø4, v. löder (Forsius Min. 11 (c. 1613) osv.), lödde löd3e2 (VaruhusR 1541, osv.), lödt löt4 (HovförtärSthm 1691 A, s. 1831, osv.), lödd löd4 (Syr. 31: 26 (”32”) (öv. 1536: lödt, n.), SkeppsgR 1545 (: lödth, n.) osv.) ((†) pr. ind. sg. lödar Dahlstierna (SVS) 105 (1698); sup. lödat GripshR 1555, s. 25 b (: vpLödat), BtÅboH I. 11—12: 43 (1675); p. pf. lödad Verelius 285 (1681), Fatab. 1914, s. 4). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Helsingius (1587), Linc. Hh 1 a (1640)), -NING; -ARE (se avledn.).
1) (i sht i fackspr.) sammanfoga (stycken av metall) gm att mellan dem ingjuta smält metall, som vid avsvalnandet fäster vid båda metallstyckena; hopfoga l. reparera (ngt) gm ingjutning av smält metall. Syr. 31: 26 (”32”) (öv. 1536). (Ringen) är lödd der han är affgången. VRP 1646, s. 141. Guld lödes med en blandning af guld och silfver eller koppar. Berzelius Kemi 2: 34 (1812). Bildmark Entrepr. 180 (1921). — jfr BLY-, EFTER-, HÅRD-, SLAGLODS-LÖDNING. — särsk.
a) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning, konkret: metall varmed ngt lödes; äv.: ställe där tvenne metallstycken äro hoplödda, hoplödd fog mellan tvenne metallstycken, lödfog. Syr. 31: 26 (”32”) (Bib. 1541). Linc. Hh 1 a (1640). Nycklarne .. böra vara helsmidde utan lödningar. Polhem Test. 94 (c. 1745). Konow (1887).
b) i bildl. o. oeg. anv. Hoo är då, som sin Hog wed denna Jorden lödar? Dahlstierna (SVS) 105 (1698). Seveberget löder / ditt land vid mitt. Tegnér (WB) 2: 157 (1814). särsk. (föga br.)
α) om hopfogning av stycken av horn gm sammanpressning i uppvärmt tillstånd; äv. om hopfogning av gummistycken. Luttrop Svarfk. 466 (1839; om horn). HantvB I. 7: 368 (1939; om gummi).
2) (†) intr., oeg.: hänga fast (vid ngt), låda (vid ngt). Forsius Min. 11 (c. 1613). Af svält hans tunga än vid gommen lödde. CVAStrandberg 4: 134 (1857; rimmande med glödde).
LÖDA FAST10 4. fästa (ngt) gm lödning. BtÅboH I. 11—12: 43 (1675). jfr fastlöda. särsk. refl. i oeg. anv.: fästa sig vid ngt; jfr löda 1 b, 2. (Den vid hudskrofulos bildade ansvällningen) höjer sig mot ytan och löder fast sig vid huden, som blir blåröd. Strandberg HudSj. 53 (1924). —
LÖDA IGEN10 04. tillsluta (ngt) gm lödning; löda ihop (ngt). Schück VittA 2: 371 (i handl. fr. 1692). jfr igenlöda. —
1) till 1: hopfoga (tvenne metallföremål) gm lödning; äv.: fylla (en öppning) l. reparera (ngt) gm lödning. BtÅboH I. 11—12: 8 (1654). Tegnér (WB) 5: 505 (1825; bildl.).
LÖDA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. löda ihop. SkeppsgR 1547. Söderhjelm Upps. 30 (1905; i bild). jfr sammanlöda. —
-FOG. ställe där tvenne metallstycken äro hoplödda l. skola hoplödas. Eneberg Karmarsch 2: 507 (1861). —
-KOLV. (hammarliknande) värktyg varmed lödmetallen smältes o. föres utefter lödstället. BoupptSthm 1679, s. 388 a, Bil. Almroth Karmarsch 437 (1839). Ehrström Konsthantv. 58 (1924). —
-LAMPA. använd vid lödning; numera bl. om blåslampa. Dalin (1853). Svenska Lödlampor för fotogen. GHT 1895, nr 246, s. 1. —
-SALT, n. om en förening av klorzink o. salmiak, använd ss. lödmedel. Liedbeck KemTekn. 368 (1864). —
-TENN. användt för lödning; i allm. uppblandat med bly o. d. i olika proportioner. Almström Handelsv. 87 (1845). särsk. om avpassat stycke av dylikt tenn. Lind 1: 1112 (1749). —
-TÅNG; pl. -tänger. (löd- 1814 osv. löde- 1555) använd för att sammanhålla metallstycken som skola hoplödas. ArkliR 1555, avd. 5. Ehrström Konsthantv. 57 (1924). —
-UGN. för uppvärmning av lödkolven vid lödning. Wikforss 2: 86 (1804). Dædalus 1931, Annons. s. 22. —
-VATTEN. vätska (saltsyra, salmiaklösning, zinkklorid o. d.) använd ss. lödmedel. Klemming Blecksl. (1848). VaruhbTulltaxa 1: 158 (1931). —
B (†): LÖDE-TÅNG, se A.
-SÄTT.
Spalt L 1806 band 16, 1942