Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄSP läs4p, adj.
Ordformer
(läsp (-e-) 1538 osv. läsper c. 1540—1790)
Etymologi
[fsv. läsper; motsv. d. læsp, fht. lisp. feng. wlisp, wlips; till LÄSPA, v.]
till LÄSPA, v. 1: som läspar, läspande; förr äv. allmännare: som har ngt talfel osv. (jfr LÄSPA, v. 1); numera bl. i uttr. Erik läspe och halte, om den svenske medeltidskonungen Erik Eriksson (jfr språkpr. 1689). VarRerV 9 (1538). (Konung Erik) war en halt och läsper Man. Spole Alm. 1689, s. 23. Jag blir gärna läsp och stam, .. / Eloquencen går bakfram. Dalin Vitt. 6: 236 (1760). Heidenstam Svensk. 1: 155 (1908). — särsk. (†) till LÄSPA, v. 1 b, om dorsodentalt l. interdentalt ljud. Th dëd Läspa. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 118.
Avledn.: LÄSPHET, r. l. f. (†) läspande, läspning; förhållandet att ha talfel. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).

 

Spalt L 1757 band 16, 1942

Webbansvarig