Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYNGA lyŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-ga 1773 osv. -gja 1727—1749)
Etymologi
[sv. dial. lynga; sannol. till roten i LJUNG, sbst.1, o. parallellbildning till SLINGA, sbst. — Jfr LYNKA, sbst.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) böjning, krök o. d.; särsk.: ögla, bukt l. slinga av ett rep; bukt l. veck av tyg o. d. Serenius EngÅkerm. 149 (1727). Lägga et ankartåg i lyngjor. Lind (1749). Sahlin SkånFärg. 62 (1928).
Avledn.: LYNGIG l. LYNGOT, adj. (lyngig 1757. lyngiot 1734) (†) krokig, slingrande. Serenius Iii 4 b (1734, 1757).

 

Spalt L 1320 band 16, 1941

Webbansvarig