Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYDISK ly4disk, adj.2; adv. -T.
Etymologi
[ytterst av gr. λύδιος, lydisk. — Jfr LYDER]
som hör till l. härstammar från l. utmärker osv. lyderna (l. Lydien). Stagnelius (SVS) 3: 273 (c. 1815). Croesus, den ryktbare lydiske konungen. Svensén Jord. 89 (1884). — särsk. mus. i uttr. lydisk tonart, i fråga om det antika musiksystemet: tonarten (oktavsläktet) c—c med halvton mellan första o. andra, femte o. sjätte tonsteget; i fråga om det medeltida musiksystemet (gm missförstånd vid upptagande av de olika tonarternas grekiska namn): tonarten f—f med halvton mellan fjärde o. femte, sjunde o. åttonde tonsteget. Mecklin BegTonk. 50 (1802). Grekerna (betecknade) .. den lydiska (tonarten) såsom älsklig, ljuflig. Valentin Musikh. 1: 74 (1900). Hellerström Liturg. 335 (1932).
Avledn.: LYDISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) lydisk kvinna.
2) munart som talades av lyderna. Noreen VS 1: 70 (1903).

 

Spalt L 1296 band 16, 1941

Webbansvarig