Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYCKOSAMLIG l. LYCKSAMLIG, adj. -are. adv. -A (OPetri Hb. A 1 b (1529), Wallin Rel. 4: 294 (1837)), -EN (Schroderus Sleid. 54 (1610), Ekblad 297 (1764)).
Ordformer
(lyck- 1559—1690. lycke- 1582—1621. lycko- (löcko-) 1529—1837. -sam- 1539—1837. -samb- 1529—1700. -sam(m)e- c. 1540—1689)
Etymologi
[fsv. lykkosamliker; jfr ä. d. lyk(ke)som o. mnt. luckesamich, gelucksamich; avledn. av LYCKOSAM]
(†)
1) gynnad av lyckan; framgångsrik; ss. adv. ofta med försvagad bet.: väl, bra; jfr LYCKLIG 1. OPetri Hb. A 1 b (1529). Thet war icke lyckosamligare folck til j heela werldenne än the woro. Dens. Eedh. A 2 a (1539). 1Mos. 39: 3 (Bib. 1541). Itt .. Krijgh, hwilket .. lycksamligen afflopp. Schroderus Os. 2: 532 (1635). Ekblad 297 (1764). särsk. ss. adv., övergående i bet.: utan skada l. men, helbrägda. OxBr. 12: 368 (1616). Huru många och stora farligheter Ed. K. Maj:t hafwer .. lycksammeligen .. igenomgått. HC11H 4: 176 (1689).
2) ss. adv.: lycksaligt (se LYCKSALIG 1). Så går han lyckosamliga fram i sinom skrud. Wallin Rel. 4: 294 (1837).
Avledn. (†): LYCKOSAMLIGHET, r. l. f. till 1: framgång. (Kristus) skulle medh sådana krafft och löckosamligheet regera, at (osv.). LPetri 1Post. T 8 b (1555).

 

Spalt L 1281 band 16, 1941

Webbansvarig