| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUTA lu3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(mindre br.) motsv. LUTA, v.3 I 3: lutning, sluttning. Östergren (1932). Lutorna är vanligen för branta för att (osv.). TurÅ 1933, s. 289. — jfr SYD-LUTA.
Spalt L 1245 band 16, 1941