Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUR lɯ4r, sbst.5, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. (mindre br.) -ar (Weste (1807), Östergren (1932)).
(ngt vard.) lätt sömn, kort slummer, blund. Ta sig en lur, sova en stund. (Han) var nögd när han fick .. sofva sin goda lur. Dalin Arg. 2: 205 (1734, 1754). Bergman Patr. 35 (1928). — jfr EFTERMIDDAGS-, FÖRMIDDAGS-, MIDDAGS-, MORGON-, SMÅ-, TUPP-LUR. — särsk.
a) (†) i uttr. en smula lur, litet sömn. ASoldan (1849) hos Aho Soldan 175.
b) (†) i uttr. ligga i lur, ligga till sängs, lägga sig uti lur, lägga sig till sängs. Bark Bref 1: 97 (1703). Iag .. måste liggia i lur. Därs. 2: 55 (1705).
Spalt L 1211 band 16, 1941