Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LULLA lul3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[trol. eg. samma ord som LULLA, v.1 (i så fall utgående från d. o. 1 b, o. eg. med bet.: gå o. vanka i o. underhålla ett mer l. mindre rusigt tillstånd). — Jfr LULL, sbst.2 o. adj.]
(i vissa trakter, vard. o. skämts.)
1) ständigt vara (lindrigt) onykter; (gå o.) supa; i sht i uttr. gå och lulla. Livin Kyrk. 74 (1781). Gå och lulla. Weste (1807). Östergren (1932).
2) på grund av påvärkan av starka drycker gå ostadigt o. i sakta mak, gå o. vagga, stappla. Josephson SvRos. 40 (1888). Då .. Konjander kommer lullande hem från Nobis. PT 1915, nr 281 A, s. 3.
Särsk. förb. (till 2); (i vissa trakter, vard. o. skämts.): LULLA AV10 4. (tillf.) äv. bildl. (Månen) är på tre qvart och lullar af bortåt Kungsholmen. Snellman Gift. 1: 273 (1842). —
LULLA OMKRING10 04 l. KRING4. (Han) lullade omkring full som en alika. Engström Häckl. 63 (1913).

 

Spalt L 1180 band 16, 1941

Webbansvarig