| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUFF luf4, r.; best. -en.
(vard.)
1) motsv. LUFFA, v.1 1: ”lunk”; marsch, promenad, vandring; i sht i uttr. (be)ge sig på luffen o. d. (jfr 2). Jag och den hygglige doktorn (gjorde) en ”luff” genom Rönne. Adelsköld Äfv. 65 (1892). En kväll efter arbetstidens slut tog två mannar på luffen (för att köpa mjölk). SvD 17/8 1930, Söndagsbil. s. 10.
2) motsv. LUFFA, v.1 2, i uttr. vara l. (be)ge sig o. d. på luffen, stundom på luff, vara ute resp. begiva sig ut ss. luffare l. lösdrivare. Lundell (1893). (De) fingo ge sig ut på luffen. Cavallin Stevenson Söderh. 138 (1897). Stockholmsgaminen, som är ute på luff. Strix 1899, nr 36, s. 6. Sahlin SkånFärg. 132 (1928).
Spalt L 1129 band 16, 1941