lucern | SAOB

Publicerad 1941

LUCERN lusæ4rn l. lɯ-, r. l. m. l. f. ((†) n. HushJourn. 1777, s. 81); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = (ss. n. -et).

Ordformer

(-cern (-sern, -zern) 1762 osv. -cerne (-serne, -zerne) 1736—1807. lüzern 1772)

Etymologi

[jfr d. lucerne, t. luzerne; av fr. luzerne; av ovisst urspr.]

individ l. art av ärtväxtsläktet Medicago Lin., smäre; i sht om arten Medicago sativa Lin., blåsmäre, snäckväppling; äv. kallad allmän l. blå l. fransk lucern; ofta koll. (om växande l. avmejad lucern). Broocman Hush. 2: 220 (1736). Liljeblad Fl. 263 (1792: Allmän Lucern). Wahlberg Foderv. 247 (1835: Blå Luzern). Krok o. Almquist Fl. 1: 107 (1883). Holmström Naturl. 2: 166 (1889: fransk lucern). — jfr BLÅ-, HUMLE-, SAND-LUCERN. — särsk.

a) gröngul lucern, = e β. Lilja SvFoderV 145 (1867).

b) gul lucern, = e α. Wahlberg Foderv. 252 (1835).

c) (†) linneisk lucern, = e α. SvBot. nr 248 (1806).

d) (†) liten lucern, Medicago lupulina Lin., humlesmäre. BlekLHushT 1820, s. 26.

e) svensk lucern.

α) Medicago falcata Lin., fodersmäre, kosmäre. Liljeblad Fl. 263 (1792).

β) Medicago falcata × sativa, mellansmäre. Tiselius Foderv. 2: 46 (1885).

Ssgr: LUCERN-ART. —

-FRÖ, n. —

-GRÄS. (†) lucern. HushJourn. 1777, s. 68. —

-HÖ. landt. helt l. delvis bestående av lucern. Feilitzen Upps. 87 (1897). —

-KLÖVER. (†) lucern. NJournHush. 1790, s. 225. —