Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LIVAD li3vad2, p. adj.; n. -at.
Etymologi
[p. pf. av LIVA, v.2 4]
Anm. Här icke upptagna användningar av livad behandlas under LIVA, v.2
1) (ngt vard.) hågad, benägen, upplagd (för ngt). Vara livad för en sak. Cavallin (1876). Vår stund var således kommen, men vi kände oss sannerligen ej mycket lifvade att framträda. Ödman UngdM 1: 180 (1877, 1881). Gumman har aldrig varit ledsen af sig … Alltid lifvad för lite kurtis. Hillman SpNov. 88 (1896). (Jacob) var .. icke lifvad för att öppna något samtal med Per. Bergman HNådT 71 (1910). — jfr O-LIVAD.
2) (vard.) munter, glad, lustig; skojig; upprymd, uppsluppen. En livad tillställning. En livad lax (se LAX, sbst.1 1 a). Ha l. det är livat, äv. (förstärkande) pin livat. Å, så livat! Braun Calle 219 (1843). Han är alltid glad och lifvad. Lysander Faust 82 (1875). Ska’ vi ha något lifvadt för oss, eller ej? Almkvist Turgenjef 3: 85 (1884). Det är pin livat att se honom igen, för han är ändå en sju tusan till karl. GHT 1926, nr 128, s. 12. — särsk.: upprymd av starka drycker, lindrigt berusad; särsk. i uttr. vara litet livad. Björkman (1889). Magnis var ett grand lifvad annars hade han naturligtvis inte pratat på det viset. LD 1907, nr 32, s. 3.

 

Spalt L 919 band 16, 1941

Webbansvarig