Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LANDSMAN lan3ds~man2 l. lan3s~, l. 4~1 (lands`man, lands´man Moberg Gr. 121 (1815); lánndsmann Dalin), sbst.2, m.||(ig.); best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män ((†) -männer ConsAcAboP 2: 436 (1663), Zetterström ÅmVetA 1820, s. 9; -mannär ConsAcAboP 4: 254 (1675)).
Ordformer
(land- 15261840. lands- (-dz-) c. 1540 osv. lans(s)- (-nz-) 16601786. länds- 1740)
Etymologi
[fsv. lands man, landman (i bet. 1, 2); jfr d. landsmand, nor. landsmann, isl. landsmaðr, inbyggare i visst land, t. landsmann; av LAND (i bet. 2, 3) o. MAN, m.]
1) (†; se dock slutet) person (eg. man) från visst land l. av viss nationalitet, inbyggare i visst land; äv. bildl. AOxenstierna 1: 485 (1633). Monga fremmande landsmän tiente till hoffva (dvs. vid hovet). HH 20: 387 (c. 1640). Böttiger 1: 151 (1843, 1856; bildl.). — särsk. [jfr motsv. anv. i dan., nor. o. t.] (fullt br.) i sådana frågande uttr. som vad är han för landsman, från vilket land l. av vad nationalitet är han; jfr 2. Hvad för en landzman är hon? Scherping Cober 2: 372 (1737; i bild). Som vi icke hade något begrepp om, huru man på värdshuset visste, ens hvad landsmän vi voro, så (osv.). Berzelius Res. 144 (1818).
2) person (eg. man) från samma land l. av samma nationalitet som ngn annan. Vara landsman till l. med ngn. Han är min landsman. De båda resande upptäckte under samtalet, att de voro landsmän. (Konung Albrekt) war så rund och snar til at begåffua sina landmän med stora skenker. OPetri Kr. 145 (c. 1540). En Göthisk ättling, en landsman med Roms fordne förstörare. Agrell Maroco 1: 195 (1790, 1796). Det var naturligt, att landsmän, som träffades i en annan verldsdel, skulle nalkas hvarandra. Carlén Repr. 528 (1839). Hallström Händ. 7 (1927).
3) (numera bl. mera tillf.) person (eg. man) från samma landskap (l. landsdel) som ngn annan; jfr 4. (Att tessalonikerna) lidho aff theras eghna frender och landmen förfölielse. Förspr- 1Tess. (NT 1526). OxBr. 12: 346 (1611). Geijer, den jag känt från barndomen, emedan vi äro landsmän. Tegnér (WB) 4: 410 (1824).
4) [jfr LANDSKAP 4] person (eg. man) som tillhör (l. tillhört) samma studentnation som ngn annan, nationskamrat; äv. allmännare: nationsmedlem; numera bl. i fråga om nationerna i Uppsala samt Värmlands nation i Lund; stundom svårt att skilja från 3. Annerstedt UUH Bih. 1: 346 (i handl. fr. 1638). (Svedelius) bad sin landsman, skalden Böttiger, att rista en minnesruna öfver den bortgångne vännen. 3SAH 4: 36 (1889). Smålands nation (i Uppsala har) .. endast 14 teologer af 92 landsmän. GHT 1905, nr 238 A, s. 2. Siwertz JoDr. 116 (1928).
Ssgr: A: LANDSMANNA-FÖRBUND, se B.
B: LANDSMANS-FÖRBUND. (-manna- 1824 osv. -mans- 1911 osv.) förbund av landsmän.
1) till 2. 2NF 16: 782 (1911).
2) (tillf.) till 4; om nationsförening. Atterbom Minnest. 2: 327 (1824).
(3) -GILLE. (mera tillf.) landskapsgille (se d. o. 1). Argus 1820, s. 31.
Avledn.: LANDSMANINNA, f. Anm. I pl. förekommer (i bet. 1) ngn gg i ä. tid en av pl. landsmän l. av t. landsmännin, influerad form landsmäninnor, t. ex. Dunckel Marie (1830; i titel), Goldschmidt Scott Durw. 163 (1877). [jfr d. landsmandinde, t. landsmännin]
1) till 2: kvinna från samma land som ngn annan, kvinnlig landsman. Schnabel SjöfarÖ 1: 154 (1765). (Hennes livliga tankevärksamhet) skilde henne skarpt från hennes öfriga landsmaninnor. Heidenstam End. 23 (1889).
2) (numera bl. mera tillf.) till 3: kvinna från samma landskap l. landsdel som ngn annan. Palmblad Nov. 4: 127 (1845, 1851). HågkLivsintr. 1: 33 (1921).
3) till 4: kvinnlig nationskamrat. Ergo 1930, s. 82.
LANDSMANSKA, f. (-mands-) (†) till 3; = LANDSMANINNA 2. Tegnér (WB) 4: 443 (1824).
LANDSMANSKAP, n. (-man- 1746 osv. -manna- 17921889. -mans- 16551920) [jfr d. landsmandskab, nor. landsmannskap, t. landsmannschaft] förhållandet att ngn är från samma land resp. landskap o. d. resp. tillhör(t) samma nationsförening som ngn annan l. att vissa personer äro från samma land osv.; äv.: samhörighetskänsla l. vänskap o. d. som grundar sig på ett dylikt förhållande; stundom (i ä. tid möjl. äv. med anslutning till 1) övergående i bet.: förhållandet att tillhöra visst land osv. Räkna landsmanskap med ngn.
1) till 2. Dähnert 163 (1746). Dock hade ingen utlänning blifvit utsluten för Landsmanskapet, om han varit af Kröpelins frägd. Lagerbring 1Hist. 4: 266 (1783). Landsmanskapets band förenade alla. Crusenstolpe Tess. 3: 241 (1847). Carlsson KrNilsson 269 (1921).
2) (numera bl. mera tillf.) till 3; jfr 3 nedan. BL 8: 238 (1842). Peder Månssons landsmansskap. Smedberg (1920; boktitel). Det småländska landsmanskapet. SvD(A) 1932, nr 124, s. 9. särsk. (†) konkretare, om sammanfattningen av invånarna i ett landskap o. d.; äv.: landskap. Folket som bor omkring denna ström (dvs. Orinocco), är indelt i åtskilliga landsmansskaper, och nog skilda från hvarandra til utseendet. SvMerc. V. 1: 21 (1759).
3) till 4; stundom svårt att skilja från 2. Posten 1769, s. 864; möjl. till 2. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 289 (1876; möjl. efter handl. fr. 1749). särsk. (numera knappast br.) konkretare: studentnation. Annerstedt UUH Bih. 2: 5 (i handl. fr. 1655). Wennerberg 2: XXV (1882).

 

Spalt L 236 band 15, 1939

Webbansvarig