Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LAMPETT lampät4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-et 1779—1788. -ett 1807 osv. -ette 1833—1848. -etter, pl. c. 1623 osv.)
Etymologi
[jfr d. lampet, nor. lampett, ävensom holl. lampet, oljekanna med lång pip, handkanna m. m.; möjl. av fr. lampette (som dock anträffats bl. ss. växtnamn, t. ex. i bet. gökblomma (se d. o. 1), ”göklysa”), dimin.-bildning till lampe (se LAMPA, sbst.1)]
1) (spegel l. plåt med) hållare l. ”arm” för ett l. flera ljus (l. lampor), avsedd att fästas vid en vägg o. d. Svarvaren Anders Turesson .. försåg bänkdörrarna (i slottskyrkan) med ”picklor och lampetter”. Fornv. 1931, s. 113 (c. 1623). AuktionsförtRArk. 1709. 8: st: Lampetter af Spegel glas och förgyld ram. HdlÅgerupArk. 1772. Ljusplåtar eller lampetter, försedda med reflektor. KatalLiljehStearLjusfabr. 1924, s. 24. — jfr MÄSSINGS-, SPEGEL-, VÄGG-LAMPETT m. fl.
2) [sannol. efter motsv. anv. i holl.] (†) handkanna. Ett tennhandfath medh Lampetten (dvs. med tillhörande ”lampett”). BoupptSthm 18/10 1659.
Ssgr (till 1): LAMPETT-ARM, r. l. m. BoupptVäxjö 1779. —
-SPEGEL. spegel som hör till en lampett; lampett med spegel, spegellampett. BoupptVäxjö 1815. Ett par på väggen hängande förgyllda lampettspeglar. TurÅ 1899, s. 138.

 

Spalt L 152 band 15, 1939

Webbansvarig