Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÖLNA ɟöl3na2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(kiöln- (kjöln-) 1706—1749. kölln- 1911. köln- 1815 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kölna, motsv. d. dial. köllna; i bet. 2 (sannol. äv. i bet. 1) avledn. av KÖLNA, sbst.]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) tända upp eld (i ugn), elda. Jag skall gå upp till .. Justicie Cämnären .. och laga således att der skall blifva kiölnat under Eder. KultHM 3: 83 (1706; yttrat av en ”häxa”). Nu skulle gubben och käringen göra sig gästabud; käringen ’kölnade i ugnen’ och gubben gick efter vatten. SvFolks. 457 (1849). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 15 (1863).
2) brygg. torka l. rosta (malt) i l. på kölna (se KÖLNA, sbst. 2). Jungberg (1873). (Det) blifver af ett dylikt råmalt sedan det kölnats ej något mört malt. Lindberg Svagdr. 43 (1892). PT 1905, nr 155 A, s. 1. SvBryggmT 1931, s. 64.
Särsk. förb. (till 1): KÖLNA UPP10 4 l. OPP4. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) göra upp eld, tända på. Mor, lella mor, kölna opp i spisen. Hedenstierna FruW 127 (1890). Landsm. VIII. 3: 80 (1898).

 

Spalt K 3797 band 15, 1939

Webbansvarig