| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄNNBAR ɟän3~ba2r, adj. -are. adv. -T.
— jfr O-KÄNNBAR.
1) (†) varom man (i sht gm sinnena) kan erhålla kunskap; som man kan iakttaga l. märka l. urskilja; märkbar; synbar, synlig; äv. med mer l. mindre abstrakt huvudord; jfr KÄNNA 3, 7. Dhet ha fuller månge Ting kommit dhem gamblom otroligit, som doch lijkwäl nu känbare och möijelige bleffne äre. RelCur. 15 (1682). Mycket stångjern .. (är) så otydeligen märkt, at stämpelen på jernstängerne .. intet varit känbar. Bergv. 2; 23 (1737). I Käringbricka turmalin fann jag knapt kännbara spår af boraxsyra. Berzelius Brev 8: 57 (1818). Att ätten utgått med dess stiftare är ett så lätt kännbart faktum, att ovisshet därom icke gärna kunnat råda. Fahlbeck Ad. 1: 326 (1898).
2) (†) som man (allmänt) känner till; (allmänt) känd; (allmänt) omtalad, namnkunnig; jfr KÄNNA 3. Är något Namn så känbart til på jorden / Som liknas kan vid Hiältens Namn i Norden? Brenner Dikt. 1: 38 (1708, 1713). Arvid Erichsson Stålarm .. har giort sig nog känbar så väl genom sitt motstånd emot Hertig Carl, som sin egen deröfver iråkade olycka. BtVLand 5: 166 (1764). (Ön Hisingen) är .. allmänt kändbar för sin fruktbarhet. Gadd Landtsk. 1: 173 (1773). Wikström ÅrsbVetA 1826, s. 25.
3) (†) i uttr. bliva kännbar av (ngt), få en uppfattning av (ngt), få kunskap om (ngt), bli medveten om (ngt); jfr KÄNNA 3, 7. Med .. Kropsens Utvärtes Sinnen blir Siälen känbar af, föreställer sig och begriper Alle Utvärtes Närvarande Sinlige Ting. Eklund Upf. 243 (1746). Därs. 253.
4) (†) som lätt kan kännas igen l. skiljas från andra l. annat, igenkännlig, identifierbar; jfr KÄNNA 6. (Stjärnbilden) Pegasus .. (är) känbar af sin stora quadrat, som fyra Stiernor giöra. Rålamb 4: 6 (1690). Pleuresien är någorlunda känbar siuka. Fennia XVI. 3: 107 (1761). De stolte Strutsar, känbare med sine svarte fjädrar, ifrån sina grå honor. Thunberg Resa 1: 167 (1788). Dalin (1852).
5) (†) som man kan uppfatta gm känselförnimmelser; som man kan känna l. taga på; jfr KÄNNA 8 a, 11. RelCur. 333 (1682). En ande, en blott syn, och en antagen luftkropp hafver icke kiött och ben, och sådana fasta och känbara delar, som I sen at jag (dvs. Jesus) hafver. Bælter JesuH 6: 758 (1760). Barnen .. hafva under flere månaders tid utgjort en känbar del af henne (dvs. modern) sjelf. Boëthius Naturr. 101 (1799). Almqvist DrJ 379 (1834).
6) (†) mottaglig för intryck gm känseln l. för lust- l. olustbetonade sinnesförnimmelser, känslig; jfr KÄNNA 8 a. Tiselius Vätter 2: 54 (1780). Känbara fibertrådar. Hernquist Hästanat. 17 (1778).
7) (†) känslofull: äv.: som låter leda sig av sina känslor (stundens känslor); jfr KÄNNA 8 b. Dalin Arg. 2: 295 (1734, 1754). Et ömt och känbart hjerta. König Marmontel SedHist. 31 (1765; klandrat i SvMerc. 1765, s. 185).
8) som man omedelbart erfar l. upplever; numera bl. (i religiöst spr.) i uttr. göra (ngt) kännbart för ngns hjärta o. d.; jfr KÄNNA 8 b. Then känbara nåden varder them (dvs. de av Gud prövade kristna) undandragen. Bælter Christen 19 (1743, 1748). I den stund, då dödsens smärta / Mig omger med sin ryslighet, / O! då gör kännbar för mitt hjerta, / Allfader! din barmhertighet. Ps. 1819, 449: 2; jfr Ps. 1937, 541: 2.
9) med mer l. mindre abstrakt huvudord: som man märker l. känner l. är medveten om med smärta l. med en känsla av olust; som på ett smärtsamt l. obehagligt l. ogynnsamt sätt griper in i ens förhållanden; svår att uthärda, påkostande; svår att komma ut med; jfr KÄNNA 8 b, 13. HC11H 8: 69 (1680). Hos Hans Kongl. Maj:t är .. i nådigt öfvervägande kommit, huru Cronan måtte kunna undgå den dryga och för Stats-verket känbara utgift, hvarmed (osv.). PH 5: 3020 (1750). När är förlusten af en vän, en anhörig känbarast, om icke när hjertat är känslofullast? 2SAH 3: 75 (1802). Han hade sökt fylla några af de mest kännbara luckorna i sin bildning. Lundegård Prom. 1: 56 (1893). Ett för vårt anseende mycket kännbart nederlag. Segerstedt Händ. 153 (1919, 1926).
1) (†) till 1 o. 4: möjlighet att vara föremål för kunskap l. att kunna kännas igen. Dähnert 141 (1746). LittT 1795, s. 244.
2) (†) förmåga av starka o. varaktiga känslor; förhållande(t) att gripas djupt av ngt; jfr KÄNNBAR 7, 8. Jag fruktar för .. at jag icke är gjord för en stadig förbindelse; .. och at jag icke har en tilräckelig känbarhet för at vara stadig. König Marmontel SedHist. 24 (1765). Schützercrantz Olyksöden 140 (1775).
KÄNNBARLIG, adj.; adv. -en. märkbar, förnimbar, påtaglig; numera bl. (tillf., i sht skämts.) ss. adv.: på ett sätt som märkes (särsk. gm känseln), påtagligen, eftertryckligt; jfr KÄNNBAR 1 o. 5. Det är märkvärdigt, at .. luften vid Rötmånens ingång merendels finnes kiänbarligen vara svalkad (i östra Finl.). VetAH 1746, s. 36. Borgmästaren Lizelles och Audideuren Blome .. (ha) i kännbarlig måtto åsidosatt den oväldiga uppmärksamhet (som osv.). Calonius 4: 343 (1797). (Jag) ville kunna omfamna dig så der rätt kännbarligen, du förstår! Bremer Brev 4: 216 (1862). Madrassen var kännbarligen giord av trä. Funch Temp. 103 (1921).
Spalt K 3662 band 15, 1939