Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄLLING ɟäl3iŋ2, sbst.1, äv. KILLING ɟil3iŋ2, sbst.2, förr äv. KÄTTSLING, m.||ig. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kill- 1842—1889. käll- 1865 osv. kätz- 1538 —c. 1635)
Etymologi
[sv. dial. kättling, kässling, kissling, källing, killing; diminutivbildning till KATT]
(i vissa trakter) kattunge. VarRerV 52 (1538). ”Aj, aj!” sade killingen, / ”Jag brände mig af vällingen!” SvForns. 3: 468 (1842). Wranér SkStug. 94 (1886). En graciös och leksen källing. SvTidskr. 1925, s. 141.

 

Spalt K 3625 band 15, 1939

Webbansvarig