käfta | SAOB

Publicerad 1939

KÄFTA, sbst.2, r. l. f.; pl. -er (ÅgerupArk. Bouppt. 1753).

Etymologi

[sv. dial. käfta; till KÄFT]

(†) linbråka. Linc. Cccc 3 a (1640). ÅgerupArk. Bouppt. 1753. Livin Kyrk. 21 (1781).

Avledn.: KÄFTA, v.1 (kiä-) [sv. dial. käfta] (†) med avs. på lin o. d.: bråka (se BRÅKA, v. 2 a). Ditt Håår och slögdan din iag kiäfta will som Blår. Dahlstierna (SVS) 266 (c. 1696).

Spalt K 3603 band 15, 1939

Webbansvarig