Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÅSEN, adj. -set; -sne, -sna.
Ordformer
(ko- c. 1755—1769. kå- 1712—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. kåsen, kossen, kussen; till stammen i TJUSA. — Jfr KÅSIG]
(†)
1) förtrollad, ”förgjord”. Spegel 217 (1712). Ihre (1769).
2) tokig, fjollig, dum. Schultze Ordb. 2402 (c. 1755). Thet går så koset för honom. Ihre (1769).
3) lysten? Kåsen .. (dvs.) mycket begiärlig .. West-Goth. Spegel 217 (1712). Schultze Ordb. 2269 (c. 1755).
Avledn.: KÅSA, v.2, l. KÅSAS, v. dep. (†)
1) till 1, tr.: förtrolla, ”förgöra”. Ihre (1769).
2) till 2; ss. dep.: vara tokig l. fjollig; uppträda tokigt l. fjolligt. Lind (1749).

 

Spalt K 3591 band 15, 1939

Webbansvarig