Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KYTTA ɟyt3a2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(kyt- 1706. kytt- 1559 (: kijtte jord) osv. -ta 1706 osv. -tja 1752)
Etymologi
[av fin. kyteä (i bet. 1) resp. kytätä (i bet. 2). — Jfr KYTTA, sbst.]
1) (i Finl.) intr.: brinna utan låga, glöda, pyra; äv. bildl. Carleson Hush. 264 (”274”) (1756). I flera veckor fortfar .. elden att kytta under halfmurkna stubbar. Topelius Lb. 2: 94 (1875; i fråga om en skogseld). Emellertid kyttade katolicismen i fördold och i öppen härd. Ramsay Skugg. 20 (1917).
2) (utom i fackspr. bl. i Finl.) tr.; i fråga om ett speciellt, i Sv. numera icke förekommande svedjebruk med bränning av en del av den flåhackade ytjorden för att göda jorden med den sålunda erhållna askan: bränna, svedja; äv. i absolut anv. Hiärne 2Anl. 316 (1706). Den, som .. genom kyttande .. förbränner någon mark .. skal .. böta tjugu riksd. PH 15: 519 (1793). Smeds Malaxb. 10 (1935).
Ssgr (till 2; utom i fackspr. bl. i Finl. Anm. Vissa här anförda ssgr, ss. -JORD, -LAND, -RÅG, kunna äv. hänföras till KYTTA, sbst.): A: KYTT-JORD. (kytt- 1799 osv. kytte- 1559) (jord på) kyttland. G1R 29: 819 (1559). FinHushSHdl. IV. 3: 100 (1858). —
-LAND. (kytt- 1769 osv. kytte- 1741—1773. kytto- 1691—1762) svedjeland. Smeds Malaxb. 132 (cit. fr. 1691). VetAH 1741, s. 6. Får han råda, så gräftar han upp Wasa till kyttland! Topelius Fält. 1: 163 (1853). Smeds Malaxb. 9 (1935). Anm. I ex. från ä. tid förekommer den i anslutning till fin. kytö, svedjeland, bildade formen kyt(t)öland. VetAH 1742, s. 287. Gadd SvedKyttFinl. 15 (1753).
Ssgr: kyttlands-bruk. SPF 1826, s. 119. SvUppslB (1933).
-teg. Runeberg 1: 80 (1832). —
-LANDTBRUK~02 l. ~20. jordbruk med användande av kyttning. 2NF (1911). BonnierKL (1925). —
-MOSSE. jfr -LAND. Bladh (o. Hornstedt) 48 (1799).
B (†): KYTTE-JORD, -LAND, se A.
C [sannol. med anslutning till KYTTA, sbst.] (†): KYTTO-LAND, se A. —
-RÅG. råg på kyttland. Smeds Malaxb. 130 (cit. fr. 1690).

 

Spalt K 3569 band 15, 1939

Webbansvarig