Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KYNNE ɟyn3e2, n.; best. -et; pl. -en ((†) = (LPetri 2Post. 111 b (1555), Rudbeckius Luther Cat. 195 (1667)); -er PJGothus Savonarola SyndSp. H 3 b (1593), Fosz 445 (1621)).
Ordformer
(kinn- 1696. kyn- 1712c. 1755. kynd- 15261752. kynn- 1561 osv.)
Etymologi
[fsv. kynne, natur, art, motsv. d. kynde, isl. kynni, förhållande, släkt; av ett germ. kunþia-, avledn. av adj. kunþa-, som föreligger i isl. kunnr, besläktad, o. i grammatisk växling med germ. kunðia-, motsv. isl. kyndi, art, slag, nor. kynde, avledn. av adj. kunða- i got. himinakunds, feng. heofancund, himlaboren, besläktat med lat. (g)natus, född; i avljudsförh. till KIND, sbst.1; delvis möjl. äv. besläktat med KUNNA, v.1]
1) (†) släkte, släkt. Lucidor (SVS) 172 (1671). J aff Adams Kynne. Därs. 234 (1672). Jag siunger om ett Barn af Himmelsk Byrd och kynne. Lillienstedt Christus A 2 b (1694). — jfr ISTER-KYNNE.
2) inneboende natur l. läggning, skaplynne, art l. beskaffenhet l. egenskap.
a) (numera nästan bl. i högre l. vitter stil) i fråga om person: läggning; sinnelag, lynnesart; förr äv. allmännare: natur. Kötit thet är menniskian vth aff sitt eghit kynde. GlMat. 20: 22 (NT 1526). Jag haar tree fridaste Döttrar: / .. lijk’ i Dygd; men af olijka kynde. Stiernhielm Herc. 104 (1648, 1668). En lagfaren .. kan (icke) tryta uppehälle, så länge människor icke ändra sit kynne. Höpken 1: 217 (1745). Fager mö och glädtig pilt, / pojkens kynne litet vildt. Rydberg Vigg 7 (1875). En konstnär av annat kynne. NoK 40: 26 (1925). (Aschaneus) var .. en man just efter Bureus’ kynne. Schück VittA 1: 131 (1932). Utan att känna och förstå arbetaren och hans kynne blir ingenjören aldrig en verkligt god arbetsledare. SvD(A) 1933, nr 259, s. 10. — jfr DIKTAR-, FOLK-, GOSSE-, HJÄLTE-, RAS-, SVENSKMANNA-, VIKINGA-KYNNE m. fl., ävensom OKYNNE. — särsk.
α) (†) i uttr. kasta kynne, lägga bort l. ändra sitt sinnelag l. sin natur. Ogudhactige meeniskior .. När the begynna en ond wane, pläge the icke lättelige kynne kasta. Svart G1 68 (1561). SthmTb. 21/6 1578.
β) (†) i uttr. ondt kynne, ngns onda natur. Giff tinne wanart eller onda kynde icke rwm. LPetri 2Post. 284 b (1555). Sanningen blef .. röfvad och våldtagen af en gast, som kallas ondt Kynne. Dalin Vitt. II. 6: 52 (1736). Judas .. kunde .. icke lemna sitt onda kynne, utan stal hvar tionde penning ifrån sin herre. Bäckström Folkb. 2: 206 (1848). jfr: (Du) måste göra räkenskap .. för tinne öffuerflödigheet, vthi tina kläder och i andra onda kynder. PJGothus Savonarola SyndSp. H 3 b (1593).
γ) (†) närmande sig bet.: böjelse, benägenhet; lust, önskan. Hans (dvs. Filips av Macedonien) lefwande Kynde war til alle dråpelige Stycker artadt. Brask Pufendorf Hist. 10 (1680). Som Kyrkiorne äro för små, kan man omöyel. äga utrymme hvar och Een effter dess Kynne med Stoolrum betiena. OfferdalKArk. N I 1, s. 163 (1731).
δ) (†) slug l. listig läggning, slughet, list, förslagenhet; äv.: skicklighet, förmåga. Om hela werldzens och dieffuulens mact, / Medh theras krafft, / Wilia bruka sijn argha list och kynne, / Så är doch hoos tigh (Gud!) hielp och tröst. Ps. 1567, s. 95 a; jfr Ps. 1695, 280: 5. Fast mången Hintze man ännu finner, / Som äwen så brwkar sine kynner, / Som Hintze then argha tiwf här giorde. Fosz 445 (1621). All idher ord äre full medh kynne. Därs. 503. Tå äro för them (dvs. drängarna som skola köra trossen) alla vägar lika goda (att komma till lägret), och the hafva undersamt kynne at upfinna them. Richardson Krigsv. 3: 43 (1749).
ε) övergående i bet.: person med (så l. så beskaffad) läggning l. naturell. Öfva den flit, som qvicka kynnen så gärna lemna bakom sig. Dalin Vitt. I. 3: 163 (1744).
b) (numera föga br.) i fråga om djur. Jbland the kynde som fåret haffuer, är thetta itt, at thet kenner .. Heerdans röst. LPetri 2Post. 111 b (1555). Kunskapen om hästars åtskilliga natursegenskaper och kynden. Ungern-Sternberg Bourgelat 13 (1752). Piehl Egypt. 3 (1896).
c) i fråga om sak: inneboende art l. egenskap; numera bl. (i sht i vitter stil, fullt br.) med närmare anslutning till a, om natur(föremål) l. (i sht konstnärlig) produkt av mänsklig värksamhet: typ l. stilprägel, karaktär. Stenarna, hwilkas kylande art och kynne man .. nogsamt spörier, hwarest stengålf äre. Block MotalaStr. 70 (1708). Ett slikt (dvs. humoristiskt) kynne är omisskännligt .. i hela Thors-resan till Jotunhem. Atterbom Minnest. 2: 61 (1840). De dystra barrskogarna kring öfre Volga hafva ett rent nordiskt kynne. Torpson Eur. 2: 154 (1896). Föreskrifter av ålderdomligt kynne. Ambrosiani SvSkråämb. 46 (1920). (†) Psyche (i det rikt smyckade gemaket:) .. Hwad hälst af präktighet ett namn åkk kynne bär, / Dät nu min Ögon twå i högsta Nöije förer. LejonkDr. 75 (1689).
Ssgr (till 2 a): A (†): KYNNE-LAG, n. läggning, karaktär; sinnelag. Rudbeck Samolad (1701; i titeln). Han har hårdt kynnelag. Nordlund Skolförh. 24 (1893).
B (i vitter stil): KYNNES-ART. lynnesart. Min egen ras’ särskilda kynnesart. Lo-Johansson Zig. 227 (1929).
-DRAG. lynnesdrag, karaktärsdrag. Berg Clerck 139 (1898).
Avledn.: KYNNA, v.2 (†) till 2 a; refl.: arta sig. (Om barnen diade sin moder) aartade och kynnade .. (de) sigh mycket närmare til Föräldrarnas Egenskaper och Dygder, än eljest. Schroderus Modersch. 51 (1642).

 

Spalt K 3505 band 15, 1938

Webbansvarig