Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KYMIG ky3mig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr d. kymig; till nt. küm, küme, matt, svag]
(starkt vard.)
1) otrevlig, obehaglig; småaktig; motvillig, omedgörlig; okamratlig. ”Hva’ru ä’ kymig i dag, Sigrid” sade han föraktfullt. Sandberg GHusH 20 (1897). Det är egentligen förbaskat kymigt av staten att pruta på de där futtiga femtio örena, konstaterar kasernvakten. DN(A) 1932, nr 240, s. 1.
2) underlig, komisk, löjlig, skojig, ”livad”. Häradshövdingen är kymig, va? Serner Birck 184 (1917). Kymig nattrock gubben har! SvSkämtl. 136: 11 (1919).
Avledn.: KYMIGHET, r. l. f. (starkt vard.)

 

Spalt K 3502 band 15, 1938

Webbansvarig