Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVÄD, sbst.2, n.
Ordformer
(skrivet q-)
Etymologi
[jfr d. kvæd; sidoform till KVÄDE, sbst.2]
(†) dikt, kväde; jfr KVÄDE, sbst.2 2. Verelius 145 (1681). Kolmodin QvSp. 1: 150 (1732). — särsk. bildl.; jfr KVÄDE, sbst.2 2 d α. Så togo de Jutar nu alle till flygt, / Och leto slikt ömkeligt quäd: / Hin må mera dricka det porsöhl de brygdt, / I smedjan vid Dalkarlens städ. PolitVis. 173 (1780).

 

Spalt K 3460 band 15, 1938

Webbansvarig