Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVITTA kvit3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, RP 9: 396 (1642), KKD 12: 96 (1704)), -NING, -UNG (†, BoupptSthm 4/1 1676, Bil. (1673), Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 181 (1701)).
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[fsv. qvitta; jfr d. kvitte, isl. kvitta; av mnt. quiten, quitten; avledn. av quit (se KVITT, adj.). — Jfr KVITTERA]
1) (†) motsv. KVITT, adj. 2: göra (ngn) kvitt l. fri (från ngt), befria (ngn från ngt); äv. refl. The ååstundadhe döö, och qwittas fråå thenne farligha stridhenne (som livet är). OPetri MenFall F 5 a (1526). Man (kan) jngen gerning göra genom huilka man skal salugh warda, och quitta sich jfrå syndene. Dens. 1Post. 137 a (1528). Lijfwet .. kan (icke) qwitta Menniskian ifrån all möda, som hon ther vthi vthstår. Schroderus HelsBegSkattk. 161 (1638). Swedberg Schibb. 371 (1716).
2) (†) motsv. KVITT, adj. 6: taga (ngt ifrån ngn); äv. i uttr. kvitta sig vid ngt, göra att man går miste om ngt, beröva sig (förmånen av) ngt. The som then salighgörande rättferdigheten annorstädz än i Euangelio .. sökia, .. qwitta sigh siälffue widh hans testament och ewiga arff. PErici Musæus 5: 197 a (1582). Qwitta en ifrå alt thet han ägher. Helsingius (1587).
3) (†) lämna, övergiva, avstå ifrån (ngt); jfr KVITTERA 6. At wij wårt goda måste offta qwitta, när wij tyckias som bäst hafwa begynt til at samblat. Columbus BiblW Q 3 a (1670). För Itys är jag wäl förnögd att Lifwet kwitta. LejonkDr. 204 (1688). Men min Gud! der syns ju än Katrinas spira / Ifrån gamla Stockholm, som jag qvittat har. Sehlstedt 3: 138 (1867).
4) motsv. KVITT, adj. 8, 9: avräkna (ngt, särsk. en fordran l. ett erlagt belopp l. en lämnad prestation o. d., från ngt, t. ex. en skuld l. en prestationsskyldighet); avskriva (en skuld på grund av l. i vederlag för en motfordran l. motprestation); betala en skuld till ngn gm avräkning l. avskrivning av motsvarande fordran hos honom; ömsesidigt avskriva fordringarna, förklara varandra kvitt (se KVITT, adj. 9). Kvitta ngt mot l. med l. för ngt. Kvitta med ngn. SthmSkotteb. 3: 206 (1522). Then gärdh, som quittet blef medh foringen. RA I. 2: 125 (1565). Nu tilstår gäldenär gäld sin, men vil then qvitta mot någon fordran hos borgenären. UB 4: 7 (Lag 1734). Qvitta är ju alla tider god betalning. VDAkt. 1794, nr 270. Båda (sägas) qvitta med hvarandra, och det anses likasom betalning skett. Schrevelius CivR 2: 458 (1847). Dermed är min skuld till dig qvittad. Kullberg Portf. 250 (1850). Hafver man vunnit i underrätt, men tappar i Hofrätt, då bör ock kostnaderna å båda sidor qvittas. Broomé CivPr. 303 (1882). SFS 1907, nr 18, s. 2. — särsk.
a) (†) i uttr. kvitta ngt (med ngn) i ngt, avräkna ngt från en skuld l. fordran (hos ngn). G1R 8: 174 (1533). Då motte the, som befalningen haffve, qvitte med them opå våre vegne udi theris utskylder, som skiäll kan vare. Därs. 24: 18 (1553). Arosiensis hade nyligen betalt tollnären 18 daler, hvilke han affräknadt och qvittat hafver i den skuldh, som tollnären var Bispen skyllig. RP 8: 50 (1640).
b) (†) i uttr. kvitta ngn ngt l. kvitta ngt med ngn, gm kvittning befria ngn från ngt. Ath han quijtter med bönderne theris fodringer dagxwercke eller annedt för theris arbete. G1R 4: 374 (1527). Wil man ock ther emot (dvs. mot det tunnland som bonden besått för godsägarens räkning) qwitta Bonden ett eller tw Dagzwercken ther uthi, så hafwer Bonden Skäl, och Herren sin Sädh näst Gudz Hielp behållen och föröket. Brahe Oec. 64 (1581; uppl. 1920). CivInstr. 21 (1594).
c) i uttr. taga l. lämna ngt i kvittning, mottaga l. lämna ngt för att därmed utjämna en skuld l. fordran; gå i kvittning, erläggas l. mottagas l. användas för utjämnande av skuld osv. Dender skulden, Bergström har till mej, den kan ju gå i qvittning emot att Bergström hjelper mej i den här saken. Sätherberg Dikt. 2: 179 (1846, 1863). Kandidatens skuldsedel .. tog jag i qvittning af innehafvaren, med hvilken jag ligger i affärer. Blanche Våln. 573 (1847). Hedenstierna FruW 164 (1890).
d) mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om ömsesidigt bemötande, vänlig l. ovänlig behandling o. d.: låta det ena uppväga det andra; göra ngn l. varandra kvitt; jfr KVITT, adj. 9 b. Låner hon migh icke sin Mortare, så wil icke iagh läna henne min Stötare, så kunne wij qwitta medh hwar andre. Lindner Tijdhfördr. 57 (1641). Man blir väl stundom dömd at ta emot ett rapp, / Dock vankas deremot båd kyssar, smek och klapp; / Det ena måste man emot det andra qvitta. Livin Kyrk. 110 (1781). En vän som dömmer mig billigt / Och vill älskas, qvittar min brist mot mina förtjenster. Adlerbeth HorSat. 11 (1814). När han (som brutit mot lagen) plågat sig nägra år, tyckte han det kunde vara kvittadt. Strindberg Fagerv. 30 (1902); jfr 6.
5) polit. vid omröstning l. val o. d. överenskomma med person som ämnat rösta på motsatt sätt att icke deltaga i omröstningen osv. på villkor att äv. den andre avhåller sig från att deltaga, varigm värkan av frånvaron upphäves; äv. i uttr. kvitta sina röster. Tre par qvittade med hvarandra (vid voteringen). Samtiden 1873, s. 341. Reuterskiöld Grundlag. 524 (1925). Frånvarande riksdagsmän hava kvittat sina röster mot varandra. Kuylenstierna Statsmaskin. 95 (1926).
6) med saksubj.
a) (numera mindre br.) uppväga (ngt l. varandra), utjämna; äv. i sådana uttr. som kvitta med l. mot (ngt l. varandra); äv. i uttr. det kvittar (jfr b), det uppväger l. jämnar ut vartannat. Ett våld tyckes endast qvitta ett våld. Thorild 3: 192 (1792). Väg ditt högmod mot min brist. / Jag vill njuta, du vill klandra, / Felen qvitta just hvarandra. Oscar II 3: 34 (1864, 1888). Det ena kan kvitta mot det andra. Landsm. XI. 9: 23 (1896). Boberg Ind. 196 (1928).
b) (vard.) i uttr. det kvittar (mig osv.) lika o. d., det är (mig osv.) likgiltigt; äv. enbart det kvittar, det kommer på ett ut, det gör detsamma, det gör ingenting; ngn gg äv. med personsubj.: vara (ngn) likgiltig. Medborgare, Bank, Alpari och Fan, / De quitta mig lika, blott öl fins i stan. Bellman (BellmS) 2: 33 (1769, 1791). Huru han ser ut, det quittar honom lika. Læstadius 1Journ. 227 (1831). Det (att jag icke ens kan sjunga) lär väl qvitta honom (dvs. min man) lika mycke! Runeberg ESkr. 2: 206 (1833). Det qvittar mej ett! Jolin Mjölnarfr. 48 (1865). Det kan kvitta vad han tycker. Didring Malm 2: 52 (1915). Jag hade träffat henne, då jag var yngre, men den gången kvittade hon mig. Sjöberg Kvart. 59 (1924). Ström SvOrdst. 187 (1929).
7) (†) lämna (ngn) kvitto på (ngt); jfr KVITTERA 1. (Skepparen skall) the Böter som them fattigom Siöfarande tilkomma, til theras Föreståndare lefwerera, och sigh ther på qwitta låta. Sjöl. 1667, Skipm. 22. Alla kronones utlagor bör häradsfogden .. bondanom uti ene bok qwitta. FörarbSvLag 5: 139 (1713). Möller (1745, 1755). — särsk. ss. vbalsbst. -ing, -ung i konkret anv.: kvitto, kvittens. RP 9: 396 (1642). Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 181 (1701). KKD 12: 96 (1704).
Särsk. förb.: KVITTA AV10 4, förr äv. UTAV. till 4: kvitta, avräkna, avkvitta (se d. o. I); förr äv. i uttr. kvitta av ngt l. i ngt med ngn l. kvitta av med ngt. G1R 24: 422 (1554). Därs. 26: 211 (1556). (Fogdarna befallas) att the inge dagzvercken fordre aff bönderne medh mindre the qvitte något aff medh them i theris uthskylder. Därs. 28: 24 (1558). Almqvist Amor. 170 (1822, 1839). jfr AVKVITTA.
KVITTA BORT. (†) till 4: avräkna, avskriva; i uttr. kvitta bort ngt i ngt; jfr KVITTA 4 a. Alff wille quitta skullenn bortt ij etth tuugh, som Hans Samson figh med schippett. SkrGbgJub. 6: 9 (1587).
KVITTA ÅTER. (†) till 4: kvitta, avskriva. G1R 10: 312 (1535).
Ssgr: A (†): KVITT-MÄRKE, se E.
B (†): (7) KVITTA-ORD. ord varmed ngn erkänner sig ha mottagit ngt ss. betalning o. d. FörarbSvLag 5: 164 (1715).
C (†): KVITTE-BREV, se KVITTOBREV.
D: (4) KVITTNINGS-ANSPRÅK~02 l. ~20. i sht jur. anspråk att få företaga kvittning. Schrevelius CivPr. 451 (1853). 1NJA 1915, s. 219.
(4) -GILL. jur. om fordran: som lagenligt kan kvittas. Schrevelius CivR 2: 345 (1847). Konkursboet ägde kvittningsgill motfordran hos L. 1NJA 1909, Dom. s. 125.
(5) -MANÖVER. polit. SvD(A) 1934, nr 120, s. 5.
(4) -RÄTT, r. l. m. jur. SFS 1862, nr 51, s. 32. HandInd. 528 (1927).
(4) -VIS, adv. gm kvittning; ngn gg äv. bildl. Ahnfelt StudM 1: 205 (1857; bildl.). Att .. (växelaccepten) skulle qvittningsvis afräknas å den utsökta fordran. BtRiksdP 1893, I. 1: nr 25, s. 7.
(4) -YRKANDE, n. jur. jfr -ANSPRÅK. 1NJA 1913, s. 473.
E: KVITTO-BREV, se d. o. —
(7) -MÄRKE. (kvitt- 1562. kvitto- 1562) (†) jfr -SEDEL. (Fogdens skrivare) hade giffuit .. (bönderna) sitth quitto mercke, ther med han bekende sig aff them till ffyllest opburit haffua. BtFinlH 4: 85 (1562).
(7) -SEDEL. [möjl. stundom uppfattat ss. ssg till KVITTO] (†) = KVITTOBREV. BtÅboH I. 7: 12 (1635). 2VittAH 17: 11 (1839, 1846).

 

Spalt K 3447 band 15, 1938

Webbansvarig