Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVARTETT kvartät4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. q-. -ett 1804 osv. -ette 1792—1798)
Etymologi
[jfr t. qvartett, eng. quartet(te), (ä.) fr. quartetto; av ital. quartetto, avledn. av quarto, fjärde, av lat. quartus (se KVART, sbst.)]
i sht mus. tonstycke för fyra instrument l. fyra sångstämmor; äv. om ensemble som utför dylikt tonstycke. En .. Quartette för .. Waldthorn och .. Trompeter. SP 1792, nr 190, s. 4. Bauck 1Musikl. 2: 112 (1871). Norlind AMusH 300 (1921). Kvartetten som sprängdes. Sjöberg (1925; boktitel). — jfr DAM-, DUBBEL-, ENKEL-, F-DUR(S)-, MANS-, STRÅK-KVARTETT. — särsk. (mera tillf.) i mer l. mindre oeg. anv., om grupp av fyra personer l. dyl. Nu återstod af alla skyttarne blott en qvartett. SD(L) 1897, nr 81, s. 4. SvD(A) 1935, nr 231, s. 4 (om de fyra nordiska staterna).
Ssgr (i sht mus.): KVARTETT-KOMPOSITION. jfr KOMPOSITION 4. AB(L) 1895, nr 285, s. 2. —
-MUSIK. Bagge Wendt 316 (1835). —
-SPELARE. SD 1892, nr 330, s. 7. —
-SPELNING. —
-SÅNG. SydsvD 1870, nr 1, s. 1. —
-SÅNGARE. —
-SÄLLSKAP~02, äv. ~20. ensemble för utförande av (vanl. instrumental) kvartettmusik. Berndtson (1880).
Avledn. (i sht mus.): KVARTETTIST, m.||ig. kvartettspelare l. kvartettsångare. Sturzen-Becker 2: 10 (1850, 1861).

 

Spalt K 3371 band 15, 1938

Webbansvarig