Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVANT kvan4t, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1773) osv.), ngn gg -er32 (Sundén (1888), Auerbach (1911). Anm. Pl. -er torde bero på att sg. kvanter felaktigt uppfattats ss. pl.); förr äv. KVANTER, m.
Ordformer
(förr äv. q-. -ant c. 1600 osv. -anter, sg. 17301885)
Etymologi
[liksom d. kvant, ung man, sannol. motsv. (o. trol. lånat från) mnt., nt. o. holl. kwant, skälm o. d., trol. samma ord som eng. dial. quant, käpp, stake). — Jfr KVANTA, KVANTING, KVANTSVIS]
1) (numera föga br., vard.) pojke, (pojk)spoling, ”grabb”; äv.: barnunge, byting. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Jag var en unger qvant, / Som flittergull för äkta välgde. Triewald Lärespån 90 (c. 1710). Envallsson Kopparsl. 7 (1781). Östergren (1931; angivet ss. mindre vanl.).
2) (†) skälm. Fosz 16 (1621).

 

Spalt K 3327 band 15, 1938

Webbansvarig